Flash GordonEfter att ha tagit del av sci-fi-serien-till-film Barbarella, var nästa givna punkt på programmet den tolv år yngre Flash Gordon. Som av en slump (or is it?!) visar det sig dessutom att bägge filmerna är producerade av gamle Dino De Laurentiis.

I bild- och textformat har Flash Gordon (eller Blixt Gordon som han givetvis döptes till på svenska) betydligt längre anor än den mjukerotiska Barbarella. Redan vid mitten av 30-talet kunde publiken bekanta sig med den polospelande Yale-alumnin.

Men 1980 visste förstås ingen längre vad polo var för något utom några snobbiga engelsmän och gammaldags kolonialvälden. Därför är denna films Flash (det kom tidigare tre TV-serier under 30-och 40-talen som klipptes ihop till långfilmsformat) en prisad footballspelare med ett karakteristiskt blont hårsvall. Under en flygning träffar han snyggingen Dale Arden som lyckligtvis är extremt flygrädd varför Flash kan få vara lite omhändertagande.

Men jorden har börjat drabbas av en mängd omfattande naturkatastrofer (varav den sista är förslagna motsägelsen ”hot hail”) och dessa gör att planet med Flash och Dale måste krashlanda. Detta gör de dock rakt in i laboratoriet som hör till den briljante men eventuellt galne Dr. Hans Zarkov. Han hävdar nämligen att alla naturkatastroferna inte alls är naturliga, utan delar i en attack mot jorden.

För att kunna bevisa detta har Zarkov byggt sig en raket men han har tyvärr inte lyckats göra den manövrerbar för bara en passagerare. Dale och Flash tvingas alltså ombord under pistolhot och snart befinner de sig på planeten Mongo. Styrande kraft är kejsaren Ming the Merciless och han bekräftar Zarkovs teori – det är mycket riktigt han som orsakat alla naturkatastroferna.

Med sin tripp har nu Zarkov dömt jorden till undergång eftersom detta är Mings lilla system för att kontrollera att inga planeter är kapabla till rymdfart. Inom mindre än 24 timmar kommer månen att kollidera med sin större följeslagare. Och då är det kanske bekvämast att vi som tittare bortser från det faktum att tidsramen krymper betänkligt om man ska ta hänsyn till att jorden i allt väsentligt kommer att gå under innan själva kollisionen tack vare månens dragningskraft.

Men Ming är mer merciless än så. Efter att Zarkov fått veta att han är orsaken till att jorden måste förintas ska hans minne raderas för att bli en tanklös agent i Mings armé. Dale är tillräckligt snygg för att attrahera diktatorn och ska därför bli en del av hans elaborerat kostymerade harem. Flash har Ming ingen som helst användning för, varför han döms till offentlig avrättning endast iförd ett par läderkallingar, allt för publikens underhållning. Voj, voj, hur ska det gå?

Tja, vad gäller läderkallingarna torde det aldrig ha varit någon fara på taket. Skådisen Sam J. Jones startade nämligen upp sin karriär under namnet Andrew Cooper III, vilken var tillräckligt 70-talshunkig för att kvalificera sig för ett mittuppslag i Playgirl 1975. Möjligen skulle Sam ha hållit sig till de tryckta medierna, för någon särskilt bra skådespelare är han tyvärr inte (dock tillräckligt kultig för att förekomma i Seth MacFarlanes Ted).

Fördelen är kanske att han får sina medaktörer, i den mån de behöver det, att framstå som betydligt bättre än vad de kanske egentligen är (möjligen med undantag för Ornella Muti som spelar kejsardottern Aura). Både Melody Andersons Dale Arden och Chaim Topols Hans Zarkov är rätt underhållande. Hon för repliken ”Flash, I love you! But we only have 14 hours to save the earth!” och han för sitt knep att motstå minnesradering (rabbla allt från Shakespeare till Beatles).

De som inte behöver någon större hjälp är Timothy Dalton och Brian Blessed, även om den senares distinkta stämma och oförmåga till allt som skulle kunna kallas för subtilt skådespeleri ger hela skapelsen klara anstrykningar av en Black Adder-produktion. Den som definitivt inte behöver någon hjälp är Max von Sydow som Ming, en rollprestation som han klarar lekande lätt med ett ständigt litet sardoniskt leende i mungipan. För min del tycker jag att Max’ Ming-tolkning visar samma sköna självdistans som exempelvis Patrick Stewart har kunnat visa upp.

Flash Gordon är smårolig, men mest för att den är rätt töntig. Ska vi vara helt ärliga är det tveksamt om filmen ens nått den kultstatus den har idag om det inte vore för att ett litet rockband vid namn Queen gjort musiken.

Ska man göra några slags jämförelser med Barbarella (som synes har filmerna egentligen inte särskilt mycket gemensamt) skulle man väl kunna säga att rymdskeppsmodellerna är något snyggare i Flash Gordon. Vilket å andra sidan inte är särskilt svårt eftersom Barbarellas fordon på utsidan såg ut som en rödmålad skokartong.

Designen i denna senare film är mer extravagant och varierad med en uppsjö av olika folkslag och uniformer, men också plastigare och helt utan den konstnärliga ambition som ändå fanns i 60-talsfilmen. Vilken av filmerna som har de sämsta specialeffekterna är nära nog hugget som stucket och vad gäller flygande människor har tolv år inte gjort särskilt mycket för att Vultans hökmän ska se mer trovärdiga ut i luften jämfört med ängeln Pygar.

Däremot vill jag hävda (min medtittare var inte lika övertygad) att Flash Gordon är mer av en renodlad komedi jämfört med Barbarella. Dock ska erkännas att i de delar där Barbarella är medvetet komisk lyckas Jane Fonda klart bättre än Sam Jones. På det hela taget tycker jag dock att filmerna är likvärdiga, även om deras styrkor och svagheter ligger inom lite olika områden.

star_full 2star_full 2

Annonser