You are currently browsing the tag archive for the ‘Pirater’ tag.

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Men snälla regissör Paul Greengrass och manusförfattare Billy Ray, kan vi inte hitta på något mer innovativt sätt att börja en BOATS (som dessutom i stor utsträckning sålde sig själv som en BOATS) än med plats- och tidsmarkeringar? För att sedan få snabba klipp på en packningsritual och en kort bilfärd där man och hustru pratar om sina barn som förvisso kan vara en källa till oro men som de givetvis älskar över allt annat? En vardaglig inledning som helt uppenbart är menad att stå i skarp kontrast till det som publiken redan vet kommer att utspela sig på havet?

Dessutom spelas ju huvudrollen av Tom-motherfucking-Hanks. Mannen som sannolikt skulle stå näst på tur om Jesus någon gång skulle abdikera. Att Hollywoods mesta good guy i flera år än jag kan minnas _inte_ skulle överleva den här BOATS-pärsen känns knappast troligt. (Skulle det inte någon gång vara spännande att se Tom Hanks i en roll som inte är så genuint god och stabil? Eller i alla fall lite småambivalent? Peddo-Tompa?)

En annan risk med att se sådana här filmer i efterhand är att man är mer medveten om all kritik som riktats mot den. Därför känns det också lite förljuget att se klippan Hanks med en gång vara säkerhetsmedvetenheten personifierad samtidigt som det hävdats att den riktigt Rich Philips var kapitalt obrydd om den detaljen. Så till den milda grad att han till och med seglade sitt fraktfartyg närmare den somaliska kusten än vad som rekommenderades och inte ens låste bryggan när piraterna hade bordat.

Tom Hanks spelar alltså sjökaptenen Rich Phillips. Han etableras tidigt som ett hard ass, men ett hederligt och rättvist hard ass. Fartygsrutten från Oman till Kenya innebär dock att man måste ta rutten runt Afrikas horn och där lurar numera en hel del mer eller mindre desperata pirater (arrrhh, matey!). De har kommit på att det än så länge innebär förhållandevis lätta pengar att ta utländska fartyg och deras besättningar gisslan och sedan kräva lösen för dem.

Den här gången är målet alltså Phillips Maersk Alabama. Efter några kluriga manövrar från den rationelle kaptenen och hans besättning är piraterna beredda att lämna fartyget men med sig i livbåten tar de emellertid Phillips. Men skurkarna är kanske inte medvetna om vilken makt de stunget haver – på två röda sekunder är Vita Huset, den amerikanska flottan, SEAL-team, kort sagt fan och hans moster involverade. Good ole’ US of A leaves no man behind och låter än mindre en av sina medborgare tas som gisslan av somaliska pirater.

I det perspektivet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att Captain Phillips tjänar något av ett propagandasyfte. Det råder ingen som helst tvekan om att USA är berett att gå en både lång och kostsam väg för att dra skurkar inför rätta samt skydda enskilda medborgare. I alla fall om de är Tom Hanks.

Det kanske märks att jag har svårt att släppa fokus på denne man och konstigt vore väl annars. För när filmen går mot sitt slut är även jag hjälplöst indragen i Hanks trollkrets. Paul Greengrass kan sin thrillerskit (icke obetydligt understödd av kompositören Henry Jackman) och Captain Phillips levererar nästan omedelbart nagelbitande spänning (tänk om Paul Greengrass hade fått göra Bridge of Spies, herrejävlar vilken film det hade kunnat bli om mänsklig byteshandel). Captain Phillips utvecklas så småningom till en orgie i snabba klipp, korthuggen militärlingo och obegripliga akronymer. Men om filmen bara skulle vara spännande skulle den inte skilja sig från många andra välgjorda thrillers och det är här Hanks kommer in i bilden.

Hur illa jag än tycker om det faktum att han alltid är så stabil och pålitlig ger hans närvaro filmen ett stråk av djup mänsklighet som gör att den lyfter sig över thrillermängden. Utan till synes någon större ansträngning tippar den då och då förtjänstfullt över i mer av dramathriller. Ja, Hanks är given i den här typen av roll men han gör det samtidigt så jäkla bra att man inte för en sekund tvivlar på att hans kapten oavbrutet funderar, resonerar samt letar efter utvägar och sätt att klara livhanken. Hans slutgiltiga sammanbrott är på pappret rätt ostigt men hur som haver sitter man (ok då, jag) till slut med en klump i halsen när han förklarar familjen sin kärlek i tron om att han ska dö vilken sekund som helst.

Rent storymässigt kan jag fortfarande tycka att Captain Phillips har sina problem. Jag hade till exempel velat ha en lite större nyansering av ”skurkarna”, nu blir de inte mycket mer än anonyma ogärningsmän. Förvisso i sin tur jagade av sina krigsherrar men Hanks slutgiltiga konstaterande ”You’re not just a fisherman” får betydelse på ett sätt som jag inte riktigt förstår.

Att som här eller i No Escape ta ned historien på individnivå är såvitt jag kan se enda sättet att skapa någon spänning. Det enda sättet att få det att se ut som om det verkligen förekommer ett hot från somalier mot en amerikan. För på alla andra nivåer (politiskt, globalt, ekonomisk, miljömässigt) har Somalia inte mycket till chans mot något västland.

Men by the power of Hanks blir Captain Phillips, mycket tack vare sina slutscener, en film som vinner på en enskild skådisprestation.

alt. titel: Peter Pan; or, the Boy Who Wouldn’t Grow Up, Peter and Wendy

PeterPan“Andra till höger och sedan rakt fram tills morgonen gryr.” Där finns Neverland, ön som inte bara innehåller pirater, sjöjungfrur, pirater, älvor och lost boys (nej, inte vampyrvarianten) utan förstås också Peter Pan.

Den evige gossen, som fortfarande har kvar sina mjölkgaddar, känner när han träffar Wendy Moira Angela Darling att han och hans lost boys nog skulle kunna ha nytta av en liten mamma där i Neverland. Som bonus får Wendys bröder, John och Michael, också hänga på när de alla flyger ut genom barnkammarfönstret.

Läs hela inlägget här »

Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Lady and the TrampAhhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skattkammarplaneten

Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.

Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Läs hela inlägget här »

Ett par gånger har jag haft röta i bloggtävlingar och tur är väl det, annars skulle jag nog aldrig komma iväg på bio. Senast var det faktiskt Devil som gällde och den här gången hade jag trevligt nog blivit förärad två biljetter till en av sommarens många uppföljare (X-Men, Kung Fu Panda, Transformers, Cars, HP, do I need to go on?) från eminenta Filmmedia.se. Det var helt enkelt dags för lite piratfilm.

Läs hela inlägget här »

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Läs hela inlägget här »

Jack Sparrow äger. Förlåt, det blev inte riktigt rätt. Kapten Jack Sparrow är totalt jävla übercool. Johnny Depp nydanade piratklichéen med sina dreads, rikligt med kajal och lätt surrelistiska uppenbarelse. Jack Sparrows entre till Port Royal kan möjligen vara något av det mest magnifika som någonsin skådats på vita duken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg