You are currently browsing the tag archive for the ‘Pirater’ tag.

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Nu är Kit knappast någon idealfader, faktum är att dottern aldrig skulle ha kommit och bott med honom i South Carolina om det inte vore för att hennes mamma dött (en varmare version av Twilight-Forks med andra ord). Men trots att Tory släpar på bagaget av en död mor blir hon snart kompis med de andra ungdomarna på Loggerhead Island, vars föräldrar också arbetar på öns forskningsinstitut.

Tory är en handlingskraftig ung dam som påminner en hel del om sin gammelmoster. Hon är intresserad av vetenskap och hyser ett stort patos för de brottsoffer som hon och de övriga stöter på i sina äventyr. För visst råkar de ut för en massa potentiellt livsfarliga eskapader. Då är det ju tur att de alla delar vissa särskilda egenskaper som inte är alla förunnade.

Tillsammans med sonen Brendan bestämde sig tydligen Kathy Reichs att det skulle kunna vara kul att skriva ungdomsböcker och så var Virals-serien född. Jag har läst den första och andra delen, Virals och Seizure, men till dags dato finns det tre delar till (Code, Exposure och Terminal) plus en novellsamling (Trace Evidence).

Jag gillar Raichs vuxendeckare om Tempe Brennan (rättsantropolog som sin upphovsmakerska) och fann ett visst nöje även i denna ungdomsserie. Det är lätt att känna igen både Reichs sarkastiska stil, hennes svaghet för cliffhangers och faiblesse för South Carolinas smäktande varma havskust. Däremot är stämningen klart mer lättsam jämfört med Tempes ibland riktigt otäcka rättsfall.

Det lilla ungdomsgänget är charmigt och även om det är lite övertydligt tillrättalagt kan jag inte låta bli att tycka om det faktum att författaren gjort sin hjältinna till dess odiskutabla ledare, trots att hon varken är äldst eller en kille som Hi, Shelton och Ben.

I Virals försöker de lösa ett gammalt rättsfall efter att ha hittat ett par gamla identitetsbrickor och mänskliga skelettrester på Loggerhead, men det ska visa sig att det finns de som inte gillar snokande ungdomar. I Seizure är forskningsinstitutet bankrutt och riskerar att läggas ned om gänget inte kan återfinna piraten Anne Bonnys berömda skatt. Just den plotten är kanske inte världens mest sannolika men jag hade ändå kul när jag följde med på den skamlöst Indiana Jones-inspirerade skattjakten.

Det som gör gänget lite speciella är att de alla i Virals blir smittade av ett designat parvo-virus vilket ger dem vissa hundlika egenskaper som exceptionellt god syn, hörsel och luktsinne. Som vilken superhjälteberättelse som helst handlar sedan Seizure förstås om hur de utforskar och försöker kontrollera sina förmågor samtidigt som de måste gömma dem för omvärlden. Grejen med smittan är att ungdomarna aldrig skulle ha löst mysteriet med vare sig skelettet eller piratskatten utan sina egenskaper.

Blandningen mellan fullkomligt osannolika äventyr och tonårsvardag med läxor, mobbare och oförstående föräldrar funkar kanske inte alltid klockrent men jag misstänker att jag skulle ha varit betydligt mindre kritisk om jag tillhört böckernas tänkta målgruppsålder. Faktum är att Virals-serien är precis den sortens böcker som jag skulle ha älskat hejdlöst om jag hade läst dem när jag själv var en fjorton-femton år gammal. Och vi slipper glittriga vampyrer. Bara det är värt ett helt betyg i sig.

Virals (2010)

Seizure (2011)

Annonser

Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

Läs hela inlägget här »

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Peter Pan; or, the Boy Who Wouldn’t Grow Up, Peter and Wendy

PeterPan“Andra till höger och sedan rakt fram tills morgonen gryr.” Där finns Neverland, ön som inte bara innehåller pirater, sjöjungfrur, pirater, älvor och lost boys (nej, inte vampyrvarianten) utan förstås också Peter Pan.

Den evige gossen, som fortfarande har kvar sina mjölkgaddar, känner när han träffar Wendy Moira Angela Darling att han och hans lost boys nog skulle kunna ha nytta av en liten mamma där i Neverland. Som bonus får Wendys bröder, John och Michael, också hänga på när de alla flyger ut genom barnkammarfönstret.

Läs hela inlägget här »

Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Lady and the TrampAhhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skattkammarplaneten

Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.

Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Läs hela inlägget här »

Ett par gånger har jag haft röta i bloggtävlingar och tur är väl det, annars skulle jag nog aldrig komma iväg på bio. Senast var det faktiskt Devil som gällde och den här gången hade jag trevligt nog blivit förärad två biljetter till en av sommarens många uppföljare (X-Men, Kung Fu Panda, Transformers, Cars, HP, do I need to go on?) från eminenta Filmmedia.se. Det var helt enkelt dags för lite piratfilm.

Läs hela inlägget här »

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Läs hela inlägget här »

Jack Sparrow äger. Förlåt, det blev inte riktigt rätt. Kapten Jack Sparrow är totalt jävla übercool. Johnny Depp nydanade piratklichéen med sina dreads, rikligt med kajal och lätt surrelistiska uppenbarelse. Jack Sparrows entre till Port Royal kan möjligen vara något av det mest magnifika som någonsin skådats på vita duken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser