Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Election (1999)

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

1995 års tio bästa filmer

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.

ALIMu: 1975-1976

1975
Hemma finns mest klassisk musik, men lite populärmusik kan man med god vilja hitta bland Bach och Schubert. Sannolikt mest tack vare Hans Arnold är ABBA:s första Greatest Hits obönhörligt fascinerande. Skivan är förstås, som namnet antyder, packad med hits men min favorit är nog I Do, I Do, I Do.

ALIMu: 1972-1974

1972
Lite smått och gott från födelseåret får räcka. Folkrockbandet America släpper låten A Horse with No Name som ska komma tillbaka i flera olika coverversioner. David Bowie är en artist jag ska komma att lyssna en del på under senare år, men redan detta år kommer Starman.

X10: Upptakter

Allt sedan Voldo lade ut sitt inlägg om de tio bästa öppningsscenerna (ett inlägg som följts upp av Royale with cheese, Filmitch, Fiffi och Blue Rose Case) har jag funderat mig galen på vilka mina bästa öppningsscener skulle vara. Efter många om och men har jag kommit fram till att jag nog inte riktigt fungerar på det sättet, relaterar starkt till just öppningsscener. För min del är det filmen i sin helhet som gäller och kommer jag bara ihåg just öppningsscenen är det en bonus…

Men det är klart, några sådana har ju ändå satt sig och listas nedan i, varför inte, alfabetisk ordning. Jag kan inte säga att de här är de bästa upptakterna, men det är tio förbannat bra som jag kan komma ihåg (något av en förutsättning känns det som) och som inte förekommit på någon av de andras listor (man vill ju ändå vara unik bland alla de som hoppar från bron). Bland de som definitivt annars skulle ha kvalat in ligger till exempel Fellowship of the Ring, Nightmare Before Christmas och Raiders of the Lost Ark. Och så hade jag gärna velat klämma in någon riktigt bra skräckfilm, men hur det nu var blev det inte så.