Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Election (1999)

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

X2: The Dressmaker (2000 & 2015)

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

The Dressmaker (2015)

För oss som bekantade oss med australiensisk film på 90-talet kan vissa scener i The Dressmaker kännas märkligt välbekanta – Hugo Weaving i ett ödsligt och ökenliknande landskap iförd klänning och fjäderboa. Men istället för tre HBTQ-personer i en buss designar The Dressmaker här en historia om Tilly Dunnage som på 1950-talet återvänder till Dungatar, den lilla staden som kastade ut henne när hon som flicka anklagades för att ha dödat en jämnårig pojke.

1994 års tio bästa filmer

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Romper Stomper (1992)

Under första halvan av 1990-talet bevisade australiensisk film att man hade betydligt mer att komma med än en kille med en stor kniv som gillade att brottas med krokodiler. Strictly Ballroom, Muriel’s Wedding och Priscilla fick många att tycka att aussie-filmer av olika anledningar ofta kändes fräschare än Hollywwod-mainstream.

Tom à la ferme (2013)

alt. titel: Tom at the Farm

I Priscilla inser de tre queera huvudpersonerna att även om storstaden ibland kan kännas överjävlig länder den ändå någon form av skydd och trygget, jämfört med den inskränkta bonnvischan. Det är kanske någon som Tom borde ha haft i åtanke när han far iväg från Montreal och jobbet på reklambyrån för att bevista pojkvännen Guillaumes begravning.

För ute på bonnlandet vet nämligen inte mamma Agathe om att hennes som var bög och Tom tvingas låtsas att han bara var en vanlig kompis. Brodern Francis är dock mer medveten om Guillaumes läggning men vill att Tom fortsätter med charaderna för moderns skull. Skulle Tom ha några invändningar tvekar Francis inte att backa upp sina krav med lite fysisk handlingskraft.

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.

ALIMu: 1979-1980

1979
Jag börjar i första klass men fortfarande är det ingen direkt populärmusik som jag kan påminna mig att jag lyssnar på. Kanske saknar jag fördelen av influerande äldre syskon? Däremot har jag suddiga minnen av en tramporgel och Din klara sol går åter upp men det kan vara hjärnspöken. Nå, Clash släpper i alla fall London Calling som för alltid kommer att frammana en inre bild av en smal finländare i jeansjacka som rockar loss järnet med en cigarett stadigt i näven. Fast det var några år senare och lite längre norrut.