Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)

Jack Sparrow äger. Förlåt, det blev inte riktigt rätt. Kapten Jack Sparrow är totalt jävla übercool. Johnny Depp nydanade piratklichéen med sina dreads, rikligt med kajal och lätt surrelistiska uppenbarelse. Jack Sparrows entre till Port Royal kan möjligen vara något av det mest magnifika som någonsin skådats på vita duken.

Nå, nu ska vi väl kanske inte förta oss, men för att vara en film vars ursprung kan spåras till ett antal putslustiga och spänningsskapande scener på Disneyland från 60-talet (ni vet, ”Yo ho, Yo ho, a pirate’s life for me”) har Pirates… oanade kvaliteter. Som vanligt när det gäller Jerry Bruckheimer-produktioner ligger dock inte styrkan hos filmen i manuset — det är habilt och tjänar sitt syfte med att föra handlingen framåt men inte så mycket mer. Nej, det handlar mer om vad man gör med själva historien, actionsekvenserna är laddade, snygga och rejält maffiga när så krävs. Alla ljudeffekter, särskilt de som är kopplade till stävande skepp på öppet hav, är säkerligen löjligt förstärkta men det funkar. Soundtracket är märkt av klassisk Hans Zimmer med mycket stråkar och slagverk även om äran formellt går till Klaus Badelt. Det är bra drag under galoscherna helt enkelt.

Historien i sig är relativt simpel även om den är lite tillskruvad jämfört med den sedvanliga piratfilmen. Här är piraterna på skeppet The Black Pearl nämligen inte intresserade av att röva till sig en skatt, utan att återbörda en för att lyfta den förbannelse som drabbade dem när de rövade den för första gången. Det klassiska myteriet har också redan ägt rum, då Barbossa strandsatte Jack Sparrow på en öde ö för att svälta ihjäl. Det sägs att han lierade sig med havssköldpaddor för att ta sig därifrån… Piraterna tycker sig dock hinna med lite piratande också och under plundringen av Port Royal plockar de med sig Elizabeth, guvenörens dotter. Will, en enkel smedslärling som är förälskad i Elizabeth, beslutar sig för att rädda henne och slår därför sina påsar ihop med Jack som inget hellre vill än åter ta kommandot över The Black Pearl.

Men det som gör hela filmen är sannolikt den casting man fått till och då inte minst Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow och hans nemesis Kapten Barbossa i form av Geoffrey Rush. Depp har jag redan utgjutit mig över och Rush tycks ha funnit strålande underhållning i sin klassikt stereotypa bad guy-roll. Jack Davenport är stramt torrolig som Kommendör Norrington, Kiera Knightly och hennes haka gör ett helt ok jobb med den inte helt 1700-talsenliga Elizabeth Swann och ju mindre som sägs om Orlando Bloom desto bättre.

Det är också upphovet till den absolut största svagheten hos Pirates… Att någon person, oavsett könstillhörighet, ens skulle notera triste Will Turner, om han så spelade lufttrummor till ”We’re not gonna take it” samtidigt som han slätade över Dee Snyder, när man en gång noterat Jack Sparrow är helt enkelt alltför otänkbart. Jag kan acceptera förbannade skatter och levande döda, men inte detta.

15 reaktioner till “Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)”

  1. Visst är det en fantastisk film:) Tyvärr var de tvugna att göra uppföljare och de var riktigt dåliga, satt och nickade till på 3:an. Ryktet säger att de skrev manus samtidigt som de filmande vilket i så fall skulle förklara mycket av trean.

  2. Såg om den här om dagen. Välspelad som sjutton. Tycker om tempot också.

    (Du fick ett omnämnande i stället för nominering. Skulle ha gett dig en om du inte fått redan. Valde att inte korsnominera.)

  3. @Petrify: Tycker inte att den är värd toppbetyg, handlingen är lite för långdragen för det. Orlande Bloom står för typ 75% av en förlorad stjärna bara han.

    @filmitch: Tvåan är tittbar, inte minst tack vare Davenport och, naturligtvis, effekterna på Davy Jones, men trean har inget existensberättigande. Vi får väl hoppas att fyran rycker upp sig men jag håller förväntingarna så lågt det bara går. 😀 http://filmmedia.se/2010/09/08/pirates-of-the-caribbean-4-ian-mcshane-i-on-stranger-tides-forsta-bilden/

    @FilmMedia: Thanx! Med ditt fina omdöme är jag fullt tillfreds.

  4. Håller absolut med om att 3:an inte har nåt existensberättigande. Jag fattar fan ingenting. Tvåan däremot är skön! Full fart hela tiden och det GÅR att blunda när tråk-Orlando är i bild. Jodå, allt går, bara man vill 😉

  5. …och med lite vaselin eller hur det nu brukar vara 😀 Det är ju tur att OB inte är så stor — i bland räcker det att blunda med ena ögat

  6. Jag tyckte inte heller om den tredje filmen (what the hell was that?!) men tvåan var fartfylld och färgglad. Fast ettan är ju klart fräschast. Det var så länge sen jag såg dessa filmer, dags att se om dem kanske!

  7. Trots allt hörde dom juh ihop tycker jag så dom fick full pott hos mig allihop eftersom jag tog alla tre i samma minirecension.

  8. Kul läsning! Men jag blev alltså inte riktigt lika charmad av Depp. Men det har nog mer med mig att göra än med Depp. 😉

    Men det är en helt ok rulle även om jag inte riktigt greppar tokhajpen. 😉

  9. Alltså, jag tycker ju Depp är bra och rolig och allt möjligt, MEN det räckte inte till att ge en i övrigt bara helt ok rulle mer än en trea i betyg. Sen spelar det nog inte lite att jag tyckte den var överhajpad när den kom. 😉

  10. Ingen fara. Hajp kan vara rätt avtändande, ibland kan det vara så att man nästan bestämt sig från början: ”Men SÅ bra kan den väl ändå inte vara…” Därmed inte sagt att du gjort det i det här fallet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: