Jack Sparrow äger. Förlåt, det blev inte riktigt rätt. Kapten Jack Sparrow är totalt jävla übercool. Johnny Depp nydanade piratklichéen med sina dreads, rikligt med kajal och lätt surrelistiska uppenbarelse. Jack Sparrows entre till Port Royal kan möjligen vara något av det mest magnifika som någonsin skådats på vita duken.

Nå, nu ska vi väl kanske inte förta oss, men för att vara en film vars ursprung kan spåras till ett antal putslustiga och spänningsskapande scener på Disneyland från 60-talet (ni vet, ”Yo ho, Yo ho, a pirate’s life for me”) har Pirates… oanade kvaliteter. Som vanligt när det gäller Jerry Bruckheimer-produktioner ligger dock inte styrkan hos filmen i manuset — det är habilt och tjänar sitt syfte med att föra handlingen framåt men inte så mycket mer. Nej, det handlar mer om vad man gör med själva historien, actionsekvenserna är laddade, snygga och rejält maffiga när så krävs. Alla ljudeffekter, särskilt de som är kopplade till stävande skepp på öppet hav, är säkerligen löjligt förstärkta men det funkar. Soundtracket är märkt av klassisk Hans Zimmer med mycket stråkar och slagverk även om äran formellt går till Klaus Badelt. Det är bra drag under galoscherna helt enkelt.

Historien i sig är relativt simpel även om den är lite tillskruvad jämfört med den sedvanliga piratfilmen. Här är piraterna på skeppet The Black Pearl nämligen inte intresserade av att röva till sig en skatt, utan att återbörda en för att lyfta den förbannelse som drabbade dem när de rövade den för första gången. Det klassiska myteriet har också redan ägt rum, då Barbossa strandsatte Jack Sparrow på en öde ö för att svälta ihjäl. Det sägs att han lierade sig med havssköldpaddor för att ta sig därifrån… Piraterna tycker sig dock hinna med lite piratande också och under plundringen av Port Royal plockar de med sig Elizabeth, guvenörens dotter. Will, en enkel smedslärling som är förälskad i Elizabeth, beslutar sig för att rädda henne och slår därför sina påsar ihop med Jack som inget hellre vill än åter ta kommandot över The Black Pearl.

Men det som gör hela filmen är sannolikt den casting man fått till och då inte minst Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow och hans nemesis Kapten Barbossa i form av Geoffrey Rush. Depp har jag redan utgjutit mig över och Rush tycks ha funnit strålande underhållning i sin klassikt stereotypa bad guy-roll. Jack Davenport är stramt torrolig som Kommendör Norrington, Kiera Knightly och hennes haka gör ett helt ok jobb med den inte helt 1700-talsenliga Elizabeth Swann och ju mindre som sägs om Orlando Bloom desto bättre.

Det är också upphovet till den absolut största svagheten hos Pirates… Att någon person, oavsett könstillhörighet, ens skulle notera triste Will Turner, om han så spelade lufttrummor till ”We’re not gonna take it” samtidigt som han slätade över Dee Snyder, när man en gång noterat Jack Sparrow är helt enkelt alltför otänkbart. Jag kan acceptera förbannade skatter och levande döda, men inte detta.

Annonser