Tenkû no shiro Rapyuta (1986)

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Hayao Miyazakis Nausicaä… rörde sig både på marken och uppe i skyn, men när Pazu väl skuddat stoftet från gruvstaden av fötterna är det himmelsaction som gäller för Laputa. I än högre utsträckning än den tidigare filmen visar regissören och manusförfattaren här prov på innovativ steampunk i form av luftskepp. Men i likhet med Nausicaä… står det snart klart att skepp med organiska eller biologiska utseenden och rörelseformer är positivt kodade medan stela metallskrov får stå för det oböjliga och krigiska. Därför påminner piraternas åkdon (spoileralert!) om trollsländor med surrande vingar (avslöjande namn #1: Tiger Moth) samtidigt som den maktfullkomlige överste Muskas får hålla tillgodo med ett åbäke som mest av allt påminner om en flygande atlantångare (avslöjande namn #2: Goliath).

Miyazaki har också plockat med sig det huvudsakliga budskapet från sin tidigare film, om än en smula nedtonat. Precis som för de gamla atlantiderna var Laputas undergång högmod, i det här fallet ett högmod som gjorde att man trodde att man kunde leva losskopplad från jorden. Laputas enorma volucitkristall må ha gett dess invånare möjlighet att skapa ett flygande slott men det kunde inte ersätta längtan efter träd, gräs och stenar. Överste Muska är å andra sidan en skurk som bara är ute efter makt att förgöra, men som i alla fall motiverar sina handlingar på samma sätt som Nausicaä…: om inte han tar kommando över Laputas krafter så kommer någon annan att göra det.

Historien är rejält renodlad även om den bjuder på nya avslöjanden längs med vägen om vem Sheeta egentligen är och varför Muska är ute efter hennes kristall. Samtidigt har filmen ett bra driv som gör den något rakare färden mot slutmålet rapp och vital. Laputas farligt lockande kraft är även den mer förädlad – nu göms den förgörande potentialen i en helt känslolös och neutral kristall och inte i ett gigantiskt smältande monster. Resultatet är dock fortfarande detsamma: en bländade blixt, eldstormar och vad är misstänkt likt ett svampmoln.

Kanske beror drivet på att Miyazaki har ersatt sin post-apo-värld med en fascinerande blandning av victoriansk steampunk och uråldrig teknologi. Det är lätt att se hur Disneys Atlantis i många avseenden är en undervattensversion av Laputa. Den brittiska känslan går igen i såväl gruvsamhället (Puza hade mycket väl kunnat heta Tiny Tim) som plommonstopen och de små runda glasögonen på Muskas Pinkerton-hantlangare. Bakgrundsberättelsen som rullar samtidigt med förtexterna synes den här gången inte vara en vävd gobeläng, utan träsnitt.

Samtidigt känns det som om en litterär bakgrund den här gången inte återfinns hos H.G. Wells utan i Jules Vernes Une Ville flottante från 1870 (även om Wells 1908 i och för sig publicerade boken The War in the Air). Men förstås också hos Jonathan Swift som redan 1726 föreställde sig en flytande ö vid namn Laputa i Gullivers resor, en referens som också görs uttryckligen i filmen.

Även om Nausicaä… var snygg har Laputa tagit ett par rejäla kliv framåt i det avseendet. Många gånger är bilderna så fulländade att jag nästan blir tårögd. Men om jag ibland kan vara osäker på vem som egentligen bär ansvaret för berättelse, tempo och driv i en spelfilm är jag banne mig ute på ännu sankare mark när det gäller utseendet i en animerad film – regissören, fotografen, art directorn eller animatörerna. Jag får nöja mig med att njuta av de fantastiska molnformationerna, de gnistrande grottorna och den uppgående solens strålar på bröstvärnen på Muskas tillhåll.

Det som möjligen funkade bättre i Nausicaä… var genus- och åldersperspektivet. Pazu och Sheeta ska vara ungefär lika gamla och deras relation är ömsint porträtterad, två föräldralösa barn som finner styrka i varandra för att kunna navigera i en fientlig och förvirrande värld. Men det är en hel del fokus på att Pazu ska bete sig som en ”man”, vilket bland annat innebär att det är hans plikt att ta hand om och rädda Sheeta. Hon hittar i och för sig en förebild i den kvinnliga piratledaren kapten Dola men i allt väsentligt är det Pazu som får se till att det händer saker och att de besegrar skurkarna.

Och medan det inte förekommer någon antydan till hanky panky mellan Pazu och Sheeta får hon finna sig i att bli ivrigt uppvaktad av Dolas avgjort fullvuxna söner. Här har jag svårt att bestämma mig för om den detaljen blir bättre eller sämre av att situationen tydligt spelas upp som en comic relief enär männen är både korkade, klantiga och förlägna. Det, plus deras förhållande till sin mor, gör förresten att jag undrar om piratfamiljen inte fått stå förebild för Futuramas onda genius Mom, ägare till MomCorp.

Dessa sista invändningar drar ned Laputa så pass många snäpp att den hamnar på samma nivå som Nausicaä…, trots att den rent filmiskt sett i många avseenden är klart överlägsen sin föregångare.

Den här gången tror jag att jag är mer i linje med kollegorna Filmitch och Fripps filmrevyer än Jojjenito.

Oryx and Crake (2003)

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (2008)

London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde.