London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde.

En dag får Juliet ett brev (ahh, brev! Så mycket mer romanvärdiga än e-mail naturligtvis) från en man som bor på kanalön Guernsey. Han har kommit över en bok som tidigare tillhörde henne och vill nu berätta hur mycket han tyckte om den. Juliet själv, en bokälskare av stora mått börjar så smått brevväxla med Dawsey Adams och hans kollegor i det litterära sällskap som han tillhör. På köpet får hon en förhållandevis okänd historia om hur kriget gestaltade sig i en av tyskarna ockuperad del av det brittiska öriket.

The Guernsey… dryper av måbra-känsla. Från den lite speciellt omständliga titeln, till upplägget (brevroman), till huvudpersonen (Juliet är bitsk och lagom osäker men med ett hjärta av guld) till innehållet (lagom humoristiskt med drag av sorgsenhet), till bakgrundshistorien om själva boken (succéhistoria med drag av sorgsenhet) är den som en väl sirapsbemängd baklava.

Till att börja med bakgrundshistorien. Två amerikanska kvinnor står som författare till boken, Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Shaffer fastnade för Guerneys krigshistorier redan 1980 och gick sedan och tuggade dessa till dess att hon blev övertalad av sin bokcirkel att försöka skriva något, hon som alltid velat skriva böcker men som aldrig fått ihop något ordentligt (Awww…). Som genom ett mirakel snappas manuset upp av ett förlag (Ohhh…) men vänta, allt är inte frid och fröjd (Sigh…). Shaffer blir svårt sjuk och kan inte avsluta det hela (Supersigh…). Lyckligtvis har hon en niece som är författarinna och som tar över skutan (Awww…). Shaffer dör med vetskapen om att hennes enda bok blivit en världssuccé (AAWWWW!!!).

Jag kan verkligen se framför mig hur inte minst amerikaner går upp i brygga över sådant här och åtminstone den pocketutgåva av boken som jag fick i min hand gör sitt bästa för att mjölka det här sammanhanget minst lika mycket som själva romanen.

Å andra sidan borde naturligtvis inte en sådan historia påverka själva boken (men eventuellt läsupplevelsen) varken positivt eller negativt. Så hur är då romanen? Upplägget är som sagt en nästintill ren brevroman (med vissa undantag för telegram och privata anteckningar) och stilen har åtminstone försökt att vara anpassad till den som för närvarande står som brevskrivare. Som en sådan är den inte helt oäven men naturligtvis är det, med tanke på just upplägg och även litteraturtemat, svårt att inte jämföra den med Helene Hanffs 84 Charing Cross Road. Och både språk- och innehållsmässigt är det då som äta en köpt Delicatoboll efter en hemgjord dito med riktigt smör, en aning kaffe och mörk rom. Nice. Not thrilling but…nice.

The Guernsey… är lättsmält och, misstänker jag, också skriven för att vara just det. Alla karaktärer, inklusive Juliet, tycks mer designade för att läsaren (och sannolikt också Shaffer själv) gärna skulle vilja boa in sig hos dem än för att de ska kännas trovärdiga. Störst problem har jag med den av alla älskade Elizabeth McKinna, hon är bara för perfekt. När jag läser The Guernsey… får jag en stark känsla av att jag egentligen läser en bok som baserat på en film, men jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Alla karaktärerna känns liksom redan färdiga i en sådan där lagomt stillsam humoristisk och trivsam brittisk rulle, typ Calendar Girls.

Juliet Ashton spelas av någon som klarar både humor och allvar på en inte alltför djup nivå (Hej, Julia Stiles eller Anne Hathaway), Sidney Scott av någon som kan banter-matcha Juliet (Hej, Michael Fassbender eller Matthew Macfadyen), Dawsey Adams av någon som kan vara lite försiktig och tafatt men ändå trygg (Hej…Tom Hardy?) och den vördnadsbjudande men ändå tillmötesgående Amelia Maugery av någon av de kvinnor som är stapelvara i den här typen av film (Hej, Helen Mirren, Judi Dench eller Maggie Smith!). Elizabeth McKinna känner jag mig lite mer osäker på eftersom man bara får hennes karaktär i andra hand (möjligen hej, Kate Winslet men hon är egentligen lite för mycket A-list).

Men det som sannolikt har gjort att romanen ändå tycks ha stuckit ut en smula i måbraromanhavet är invävningen av livet på Guernsey under den tyska ockupationen och häri ligger också dess främsta merit. Det är intressanta glimtar man får av en i och för sig liten, men för det inte oviktig, del av andra världskriget med tvångsarbetare och utegångsförbud. Deras allvar gör också att The Guernsey… inte drunknar i baklavasirapen.

Men i dessa historier ligger tyvärr också bokens främsta akilleshäl. Allt annat som Shaffer har försökt att lägga till så att det ska bli en berättelse av det hela blir aldrig lika intressant och känns i ett fall direkt påklistrat och fullkomligt onödigt.

Det finns inget direkt att anmärka på The Guernsey…, men heller inget att direkt fästa sig vid heller. Jag känner att det var lite symptomatiskt att den gav upphov till den hittills kortaste diskussionen inom den bokcirkel jag läste den. Ett par ”Den var bra”, ”Den var rolig”, ”Den var trivsam”, ett unisont ”Krigshistorierna var intressanta” och så fanns det liksom inget mer att säga. Eller också beror det på att vi hade just den här träffen på en restaurang med osedvanligt god mat, vilken diskuterades betydligt mer livligt.