The Professor (1857)

Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

Ska man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Love & Friendship (2016)

”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?

Die Leiden des jungen Werthers (1774)

alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther

Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.

Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (2008)

London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde.

Cranford (1851)

Cranford av Elizabeth Gaskell (Mrs. Gaskell för hennes läsare) är en samling charmiga epistlar från den ultimata lilla engelska landsbygdorten där de residerande kvinnorna (primärt änkor och ungmöer) vill att allt ska vara som det alltid varit och ankomsten av tågtrafik ses som en total katastrof. Stora händelser involverar kattinmundigande av en bit värdefull gammal spets och man håller hårt på konvenansen när det gäller att äta apelsiner. Som vanligt i viktoriansk litteratur spelar pengar en förhållandevis stor roll — man ska helst leva som om man inte hade dem, men när man verkligen inte har dem, då är det illa.