En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Det fina i kråksången (tycker jag i alla fall) är att Kurosawa absolut inte är en svår filmmakare att närma sig. Som jag förhoppningsvis lyckats förmedla är han inte bara bra på att konstruera spännande och intressanta historier (han skrev manus till i princip alla sina filmer) utan också att framföra dem på ett sätt som gör dem än mer spännande och dessutom ofta otroligt vackra.

Genremässigt tycks Kurosawa helt klart ha föredragit antingen jidaigeki eller realism (med stänk av noir lite här och var). Bägge de här huvudspåren har sina klart lysande fixstjärnor. Jidaigekin torde ha blivit mest välkänd med Rashomon, Blodets tron, De sju samurajerna, Yojimbo och Ran. Den stora överraskningen för mig i detta maraton var regissörens realism som gav mig enkelheten i One Wonderful Sunday, noirdesperationen i Den berusade ängeln, livsfilosofin i Att leva och den andlösa spänningen i Himmel och helvete.

Men även om Kurosawa alltid hade minst ett finger med i manusgrytan tycks han inte ha varit främmande för att använda ett varierat utbud av inspiration och källor för uppslag. Ed McBain bistod med Himmel och helvete. Shakespeare gav oss Blodets tron, delar av Onda män… och Ran. Dostojevskij gav oss Idioten medan Gorkij stod för Natthärbärget och Vladimir Arsenyev för Vägvisaren. Hos olika japanska författare hittade regissören stoff till Rödskägg, Rashomon, Dodes’ka-den och Madadyo. Och den japanska historien utgjorde underlag för Judo Saga, Kagemusha och Ran.

Ett antal teman tyckte han om att komma tillbaka till. Mästare-lärlingsförhållandet finns ofta där, mer eller mindre övertydligt. Mer i exempelvis relationen mellan judomästaren Yano och den unge Sugata i Judo Saga. Något mindre i Att leva, där det tar superbyråkraten herr Watanabe ett tag att inse att han är sin egen bäste mästare.

Vad som utgör ett värdigt eller sant liv är också något som Kurosawa plockar upp med jämna mellanrum. Ska man hårddra det skulle man nästan kunna säga att det är det mest grundläggande elementet; något som återkommer i nästan alla hans historier i högre eller mindre utsträckning. För Yukie i No Regrets…, Rui i The Quiet Duel och Yasumoto i Rödskägg är det att osjälviskt tjäna andra med sitt anletes svett.

För de på livets soptipp utkastade i Natthärbärget och Dodes’ka-den är det mer oklart vad som skulle krävas för ett värdigt liv, det är mest plågsamt uppenbart att de inte har ett just i detta nu. Framförallt i senare filmer som Drömmar, Augustirapsodi, Madadyo och Vägvisaren är det det enkla, fridfulla och inte sällan traditionellt japanska livet som framhålls.

På samma sätt som han återvann vissa story-element gillade Kurosawa ett axplock av särskilda narrativa eller visuella grepp. Hans wipes är mer eller mindre världsberömda (i alla fall när de transporteras över till rymden) och skapar dynamik i annars statiska scener, samma nytta fyller hans snabba klipp mellan ansiktsnärbilder. Glad truddeluttmusik eller hetsig dito kontrasterar en helt annan sinnesstämning i många scener. Vädret får istället ofta signalera likartade sinnesstämningar, i synnerhet våldsamma sådana – regnstormar, åskväder och snålblåst genom gistna dörrar. I bland andra Kagemusha, Blodets tron, Onda män… och Drömmar syns landskap som är så karga att de närmar sig det överjordiska, gärna beströdda med mörk vulkansand.

Kurosawa verkar dessutom ha tyckt om att låta sina karaktärer brista ut i sång lite nu och då. Ju mer man tänker på det, desto vanligare tycks det bli med detta sjungande. Allt från propagandaskanderandet i The Most Beautiful, till melankoliska ryska soldatsånger i Vägvisaren, till det druckna skrålandet i Natthärbärget och Madadyo.

Just drickandet är också det en detalj som blir tydligare och tydligare ju mer man tänker på den. Saké är ett livsblod för många av Kurosawas karaktärer, oavsett om spriten gör nytta eller skada. Ibland gör den helt uppenbart skada, särskilt för de vinddrivna existenserna i Natthärbärget och Dodes’ka-den. Men regissören och manusförfattaren är heller inte rädd för att beskriva sprit och fylla som ett socialt smörjmedel och ett sätt att kunna släppa lite på hämningarna. I alla fall för många manliga karaktärer.

Och här kommer vi väl tyvärr fram till min största invändning mot Kurosawa – han är verkligen ingen klippa när det kommer till kvinnliga karaktärer. Ofta upplever jag dem som stereotypa och endimensionella, även om han serverar några olika varianter. Vi har den visa och självuppoffrande äldre damen i Sanjuros skattmästarhustru, Augustirapsodis Kane och Madadyos professorsfru. Vi har den farliga och manipulativa häxan i Natthärbärgets Osugi. Vi har den strävsamma och pliktmedvetna unga kvinnan som exempelvis Yukie i No Regrets… och Rui i The Quiet Duel. Den sköna och olyckliga Taeko i Idioten står förvisso i en klass för sig, men bortsett från de manipulativa häxorna är sällan någon av dem särskilt spännande eller engagerande.

Kurosawa har förvisso ofta med flera kvinnliga karaktärer och låter dem inte sällan tala med varandra, så Bechdel-mässigt ser regissörens filmografi riktigt bra ut. Men till syvende och sist blir kvinnorna som sagt sällan mer än birollsinnehavare, ibland i det närmaste staffage till de betydligt mer dimensionsrika manliga karaktärerna. Det är kanske talande att många av de filmer, vilka anses som hans allra bästa, är särskilt bristfälliga vad gäller kvinnlig fägring, med undantag för just häxrollen: Lady Asaji i Blodets tron och Lady Kaede i Ran. Då blir å andra sidan Bechdel-poängen lidande eftersom de primärt interagerar med män.

Det lysande undantaget för min del blev Masako i One Wonderful Sunday. Förvisso käckt positiv till den grad att hon lätt slår Mike Leighs Poppy på de leende läpparna men ändå trovärdig och sympatisk på ett sätt som vi inte ser vare sig förr eller senare. Tyvärr. Det är bara att acceptera att Kurosawa allt som oftast berättar en history.

Förutom det här sörjer jag också över att regissören avslutade sin karriär så svagt. För medan Ran är ett sällan skådat kraftprov går det inte att komma ifrån att varken Drömmar, Augustirapsodi eller Madadyo är några särskilt bra filmer. Jag hade förstås gärna önskat att Kurosawa hade avslutat med flaggan i topp. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att det åtminstone var filmer som gjorde att han kunde njuta av filmskapandet på sin ålders höst efter den personliga djupdykningen på 70-talet.

Lite spännande statistik måste vi ju också grotta ned oss i. En genomsnittlig Kurosawafilm är ganska exakt två timmar lång. Tar vi bort 40-talet, då de flesta av produktionerna sällan sträckte sig över denna längd, är vi uppe i genomsnittliga 136 minuter. Vi snackar alltså tjugoen filmer om två timmar och en kvart vardera. Ganska saftiga bitar med andra ord. De riktigt långa filmerna, de över 150 minuter, dyker upp under 50-, 60- och 80-talet.

Medelvärdet på mina egna betyg för alla filmerna ligger på lite drygt 3, räknar man enbart in filmerna under vad jag anser vara hans bästa period (1947-85), hoppar det upp till drygt 3,5. De filmerna som då drar ned medelbetyget är ynka tre stycken: Skandalen, Dodes’ka-den och Vägvisaren. I betygssammanhang kan det konstateras att jag tycker att de riktigt långa filmerna också är riktigt bra, medan ingen film som är kortare än 90 minuter fick högsta betyg. Jag favoriserar också tidigare Kurosawa, blott en femma under 80-talet, men två vardera i 50- och 60-talet.

Användarna av IMDb är generösare än jag och ger ett samlat medelbetyg för alla filmerna på 7,7 vilket måste ses som mycket starkt. Ännu starkare (7,9) blir det om man även här begränsar sig till 1947-85. Alla de lägsta IMDb-betygen samlar sig också inom 40-talet medan 60-talets fem filmer alla får minst en 8:a. Liksom jag håller även IMDb:s användare mest på de riktigt långa filmerna.

Däremot är uppenbarligen inte japanska regissörer the way to go om man vill boosta besöksfrekvensen på sin (svenska) filmblogg. Denna mars månad har träffmässigt motsvarat en lite semesterseg juli eller augusti. Och utan filmitch, men framförallt Jojjenitos, ihärdiga och uppskattade länkade hade siffran antagligen varit ännu lägre. Om man nu bryr sig om sådana världsligheter.

Men hur fascinerande detta än är, kan i slutänden siffror (hur välmotiverat ett betyg än må vara) inte säga något om en filmupplevelse. Även om jag har delat ut toppbetyg till inte mindre än fem av Kurosawas filmer är det kanske framförallt Himmel och helvete samt Ran (och i viss mån Att leva, men på ett betydligt mer stillsamt sätt) som inte bara gett mig en fest för ögat, utan en rent fysisk känsla av oförfalskad och innerlig njutning.

På det hela taget kan jag inte komma på någon filmskapare som i en film efter annan så perfekt kan balansera visuellt skönskapande med fascinerande karaktärer, lysande skådespelarinsatser och spännande historier. Och nej, jag skulle inte tveka att använda ordet ”mästerverk” i det här sammanhanget. Flera gånger dessutom.

Jag hoppas att läsare av de här inläggen numera känner sig lite mer hemma på Kurosawa. Förhoppningsvis tillräckligt hemma för att våga sig på ett smakprov eller två. Tack för att ni hängde med! Och när ni nu bökat er igenom hela den här alldeles för långa utläggningen, kära bloggläsare, är ni värda en belöning. Bloggen måste nämligen vila upp sig lite efter alla utmärkta japanska filmer och återkommer därför först på onsdagen den 4 april i gammal vanlig ordning. Alltså en filmblogg mindre att hålla koll på i några dagar.

Länkar

Kurosawa-community

BFI: utmärkta sida om regissören

Matiga inlägg om i princip alla Kurosawas filmer