alt. titel: Sanshirô Sugata, Judo Saga

Under det sena 1800-talet var jujutsu-konsten på nedåtgående i Japan. Praktiken ansågs inte ha någon plats i ett modernt och allt mer västerländskt samhälle. Därför tog det tid innan den unge Jigoro Kano kunde hitta någon som var villig att träna honom. Men allt eftersom Kano bekantade sig med jujutsu insåg han att det som behövdes var en nydaning. År 1882 grundade han en egen dojo och tog sig an två lärlingar.

Det nya med Kanos inriktning var betoningen på begreppen seiryoku zen’yô (”maximum efficiency, minimum effort”) och jita kyôei (”mutual welfare and benefit”) i ett mer filosofiskt perspektiv. Med ändelsen ” dô”, som betyder väg, ville han markera att Judo inte bara handlade om fysiska tekniker för att besegra en motståndare utan hur man skulle leva livet självt.

Vid denna tidpunkt kommer en ung och entusiastisk man, Sanshiro Sugata, till staden för att lära sig jujutsu. Men innan han hinner ta emot någon särskild kunskap störtar alla mästarna ut på gatan. Där befinner sig nämligen Judomästaren Shogoro Yano och honom vill de puckla på riktigt ordentligt. Det hade kanske lyckats bättre om de inte god ordning anfallit den skicklige Yano en och en, som det är nu välter han dem alla med förnedrande lätthet i det närliggande vattnet.

Sugata inser att det är hos Yano som han verkligen kan lära sig något och överger utan att blinka de besegrade jujutsumästarna. Men Sugata är fortfarande allt för hetlevrad och Yano säger att utan en förståelse för sitt livs mening och sin mänsklighet kan ynglingen inte lära sig något av mästaren. Till svar deklarerar sig Sugata beredd att dö för konsten och hoppar raskt ned i en damm. Emellertid inte för att dö drunkningsdöden enär vattnet bara räcker honom till axlarna men lite lungsot kan han ju alltid dra på sig.

Stående i den där dammen mitt i natten får så Sugata en uppenbarelse när han ser en månbelyst lotusblomma och han är nu upplyst nog att börja lära Judo från mästare Yano. Men hans nyvunna lugn utmanas av Gennosuke Higaki (vars opposition markeras av att han nonchalant askar av sin cigarett i en blomma liknande den som orsakade Sugatas vision) och mästaren Hansuke Murais dotter Sayo.

Efter att ha fått ta sina första stapplande steg i filmbranschen som assisterande regissör fick Akira Kurosawa, med sin period piece (lite för sent förlagd i historien för att kunna definieras som klassisk en jidai-geki) om judons framväxt och filosofi, äntligen sätta tänderna i en egen film. Redan här finns en hel del av de välbekanta elementen som skulle dyka upp flera gånger senare. Den knoppande (och slutligen fullt utblommande) lärlingen är förstås Sugata själv, men han har flera olika mästare. Yano lär honom grunderna, Murai lär honom ödmjukhet i förlusten och till och med Higaki utgör förstås i slutänden en värdefull lärdom för Sugata.

Storymässigt kan jag dock inte riktigt tycka att Kurosawa lyckats ta fullt strupgrepp på sin judosaga eller också är det en narrativ stil som känns allt för främmande. Berättelsen hade kunnat vara tajtare och motiven för framförallt Higakis fixering vid att slåss med Sugata på liv och död bättre underbyggda. Det abrupta slutet ska vi inte tala om (om det nu inte var så att Kurosawa medvetet ville skapa en tyvärr rätt dålig cliff hanger). I rättvisans namn ska dock tilläggas att trots att historien ansågs som säker i ett krigande Japan klipptes 17 minuter (drygt 550 meter eller 1845 fot) bort ett år efter filmens premiär utan att Kurosawa eller någon från hans team rådfrågades om saken. Dessa 17 minutrar tycks vara för evigt förlorade, däremot finns fullständiga manus bevarande, varför den version som jag såg (restaurerad 1952) var försedd med ett antal textskyltar som ska förklara vad som händer.

Fotot är redan här vackert, med en hel del minnesvärda bilder snarare än scener, men klippningen sitter inte riktigt som den ska. Det innebär tyvärr att de många fighter som förekommer inte får någon riktig nerv eftersom de saknar det nödvändiga flödet.

Det som däremot fungerar alldeles utmärkt, om än något övertydligt, är Higakis kostymering. Han är den enda som (när han inte slåss förstås) klär sig modernt (det vill säga västerländskt) i hatt, prydlig tredelad kostym och en klart skurkvärdig slängkappsliknande rock. Ovan på det har han dessutom en mycket välansad och illistig liten mustasch. Kurosawa använder sig i Judo Saga också av vädrets makter. Sugatas övergivna toffel får utstå både regn och snö för att illustrera hans inre resa (och när den sköljs bort av ett skyfall förstår man med all önskvärd tydlighet att han fortfarande har en bra bit kvar till sann upplysning) och Higakis slutgiltiga ultimatum ackompanjeras av en olycksbådande vinande vind.

För att vara en regissörsdebut är Judo Saga en mycket stabil produkt och klart godkänd. Men tycker jag mig i den kunna se filmer som Rashômon eller De sju samurajerna? Det är mer tveksamt.

Annonser