alt. titel: The Most Beautiful

I likhet med alla andra länder blev givetvis även den japanska filmindustrin påverkad av landets deltagande i andra världskriget. Medan Akira Kurosawas debut Judo Saga inte var överdrivet patriotisk var hans andra film en renodlad propaganda-dito, en ”movie of the people”. Man vet vad timmen är slagen redan under förtexterna eftersom filmen inleds med budskapet ”Attack and destroy the enemy”.

I The Most Beautiful får tittarna bekanta sig med flickorna som arbetar i en av Tokyos optikfabriker. De är fullt medvetna om betydelsen av sitt arbete – deras produkter kommer en dag att innebära bättre vapen för de stridande styrkorna. Men det är inte bara ren produktion som är betydelsefull, i ett inledande tal poängterar direktören för sina arbetare vikten av disciplin, vaksamhet, ansvar och att det är av högsta prioritet att genom sin attityd skapa en ”respectful, silent workplace”. Produkt och person knyts samman – en undermålig inställning skapar en undermålig produkt.

Men inställningen tycks den här dagen inte vara på topp för det är en massa tisslande och tasslande bland arbetarna. Till slut får arbetsledarna nog, men deras irritation mildras en aning när det framkommer att flickorna endast är missnöjda med den arbetskvot de fått sig tilldelad. Den är bara hälften av det manliga arbetare ska prestera och nog kan de arbeta hårdare än så för att fosterlandet ska kunna vinna kriget!

Glädjen är således stor när kvoten höjs, men gruppledaren Watanabe varnar alla om att det kommer att kräva stora insatser från dem allihopa. Allt eftersom tiden går blir flickorna tröttare och tröttare och missämjan börjar sprida sig i gruppen.

Som synes är historien kring optikfabriken skäligen enkel men så bygger ju också propaganda ofta på just enkelhet, vilken däremot vinner i styrka genom nedbrytande upprepningar. I The Most Beautiful framhålls krigsefforten på flera olika sätt: genom banderoller inne i fabrikslokalerna som påminner flickorna om att ”This too is a battlefield” och ”Follow the example of general Yamamoto”, morgonbönen där man lovar att man ska hjälpa till att ”destroy America and Britain”, den ständiga påminnelsen om att individen alltid måste vara underordnad gruppen, alldeles för många scener där arbetarna marscherar fram och tillbaka mellan fabriken och sina sovsalar till tonerna av trumma, flöjt, en ofta upprepad sång om hur Japan besegrade den mongoliska invasionen 1281 och hur hedervärt det är att dö i försvar av sitt hemland samt olika typer av påminnelser om den för flickorna älskade hembygden.

I detta blir filmen dock ganska intressant eftersom jag inte alls har haft särskilt bra koll på hur Japan kämpade så att säga på hemmaplan under kriget. Flickorna kommer alla från landsbygden till Tokyo för att arbeta i fabriken och är således utlämnade till sig själva, sovsalarnas husmor, den blitt leende och outsägligt goda Mrs. Mizushima, samt fabriksledningen som även den är godhjärtad och omtänksam (men med ett ständigt getöga på produktionshastigheten förstås).

Just det att flickorna både lever och arbetar tillsammans gör att The Most Beautiful nästan får känslan av en internatskoleberättelse, även om det här snarare handlar om att man inte vill bli sjuk så att ens kamrater ska behöva arbeta extra, än oro över att man ska missa dansen med pojkinternatet några kilometer bort. Man smiter inte ut från sovsalarna om nätterna för att tjuvröka, utan för att göra en sista, olovlig, kvalitetsgranskning av optikkalibreringen.

Flickorna är nästan outhärdligt käcka och plikttrogna – när de säger emot en överordnad handlar det uteslutande om att de vill jobba mer och filmen hade lätt kunnat bli fullkomligt osebar. Men i händerna på Kurosawa, trots att han här fortfarande får anses som något av en gröngöling, blir den faktiskt till något mer. Dels ger den som sagt en intressant, om än extremt vinklad, bild av ett stridande Japan på hemmaplan. Dels har Kurosawa (som i vanlig ordning även skrivit manus) gjort det kloka valet att så långt det är möjligt fokusera på gruppdynamiken flickorna emellan. Enda gången historien känns riktigt engagerande är just när flickorna i sin utmattning börjar bråka sinsemellan.

Och även om storyn inte är den stora behållningen med The Most Beautiful blir det också lite roligt att se hur mer och mer av den visuelle Kurosawa börjar hitta sin plats. Vi har horisontella övergångar som skapar liv och energi i framställningen och ansiktsnärbilder som ger intensitet.

Framförallt de snabba klippen mellan flickornas skrattande ansikten under en av deras volleybollmatcher är fantastiskt realistisk och levande och låter en samtidigt ana den framtida spänningen som genom detta berättande grundläggs mellan två eller flera kombattanter. Till hjälp i detta var sannolikt det faktum att de huvudsakliga skådespelarna alla var proffs, snarare än riktiga fabriksarbetare (fabriken där inspelningen skedde var däremot högst reell). Dessutom tycker jag att det här (kanske på grund av just enkelheten i historien) blir tydligare än i Judo Saga hur Kurosawa använder mänskliga kroppar nästan som rekvisita för att skapa inramningar och dynamik i olika scener på ett ofta oerhört snyggt, om än något stramt, sätt.

The Most Beautiful är knappast någon lysande film men ändå en intressant del av både Kurosawas filmproduktion och Japans historia och därför absolut värd en titt.