You are currently browsing the tag archive for the ‘Mästare’ tag.

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Läs hela inlägget här »

Annonser

alt. titel: Inte än, Not yet

Så var vi då alltså framme, film nummer 30 eller 31, beroende på hur man räknar. Akira Kurosawa är 83 bast (Clintan måste alltså klämma ur sig minst en film till innan han kan slå det) och Madadayo kommer att bli japanens sista film.

Kommer du ihåg någon särskild lärare från skoltiden? Helst då någon som var en bra lärare och gav dig något som du burit med dig hela livet, snarare än alla de där dåliga lärarna som man tenderar till att komma ihåg så mycket bättre.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Vägvisaren, Derusu Uzara

Det känns inte helt osannolikt att tänka sig att Akira Kurosawa, efter det svala mottagandet av Dodes’ka-den, tyckte att den japanska hemmapubliken var ena otacksamma jävlar. Filmen som skulle följa på det både hyllade och ratade experimentet blev nämligen en rysk produktion.

Strax efter sekelskiftet 18-1900 leder kapten Vladimir Arseniev en topografisk expedition genom de täta skogarna i östra Ryssland. Det finns gott om vilda djur och när soldaterna vid nattlägret hör en massa ljud ute i bushen har man gevären redo. Men det är ingen vildsint slagbjörn som är sugen på lite soldatkött, utan en nomadisk jägare. Den hoblike (om hober istället för urbrittiska och äppelkindade hade varit asiater med pipskägg) lille mannen slår sig ned vid lägerelden med samma självklarhet som en katt som slår sig ned i ditt knä.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Rödskägg, Red Beard

Ta bort hältan och käppen och sätt istället dit ett rejält skägg på Gregory House. Gör honom sedan till japan och vad har man då? Kunde du inte den lätta? Toshirô Mifune, så klart!

Fast här heter den brumbjörnsaktiga karaktären istället Dr. Kyojô Niide eller Rödskägg (vi får ta personalen på orden eftersom filmen är i svart-vitt). Han driver ett fattigsjukhus men är samtidigt läkare till rikare patienter som han läxar upp i sann House-anda. Vare sig de bara är feta istället för sjuka, en far som försöker avpolletera sin dotter eller en girig bordellmadam.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De sju samurajerna, Seven Samurai

Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Revolvern, Stray Dog

Den unge polisen Murakami är nervös. Hans Colt-revolver har blivit stulen på en buss och nu tror han att han kommer att få sparken. Tokyopolisen är emellertid inte intresserad av att göra sig av med dugligt folk för en sådan struntsak och straffet blir istället halverad lön i ett par månader. Men vid det här laget är Murakami alldeles för uppslukad av skuldkänslor för att känna sig lättad över det uteblivna avskedet. Revolvern har nämligen letat sig ut i Tokyos undre värld och används nu i brottsliga syften.

Istället för att acceptera den avskedsansökan han försöker lämna in när skjutvapnet använts i ett rån blir han förflyttad till att arbeta under den erfarne kommissarie Satos vingar med att försöka få fast rånaren och därmed också, förhoppningsvis, Murakamis Colt. Vad som från början var en ren principsak för Murakami (han vill ha tillbaka ”sin” revolver) blir nu ett allt uppslukande livsverk för att i någon mån försöka lätta hans känslor av ansvar och skuld.

Läs hela inlägget här »

Återigen blir det ett inlägg som i likhet med Männen som… redan har publicerats en gång. Men det är det sista, jag lovar! Det grämer mig lite (fast inte lika mycket som den missade filmen) att jag så här på Internationella kvinnodagen inte (om den kronologiska diktaturen ska upprätthållas) kan publicera en text om en film som hade ett mer kvinnligt perspektiv. Eller åtminstone en bra kvinnoroll. Men nu är det bara att acceptera inget av detta var någon av sensei Kurosawas starkare sidor och i likhet med de flesta av hans andra filmer är fokus i Den berusade ängeln på männen. Men vilka Män! Mina damer och herrar, jag ger er: Toshirô Mifune och Takashi Shimura som levererar storstilat trots avsaknad av ytterligare en X-kromosom.

***

alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel

Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad ynglingen är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Sanshirô Sugata II, Judo Saga II

Yokohama, 1887. Staden är överlupen av okultiverade och gigantiska amerikaner vars nävar tycks klia efter att slå oskyldiga japaner på käften. En som försöker stå upp mot dem är vår vän judomästaren Sugata, men någon underhållningsmatch mot en boxare vill han inte vara med om. Han försöker övertala den jujutsumästare som ställt upp att gå därifrån men får veta att sedan judo blivit populärt vill ingen längre lära sig jujutsu. Denna förnedring av sin konst är det enda sättet för den stackars mannen att tjäna lite pengar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sanshirô Sugata, Judo Saga

Under det sena 1800-talet var jujutsu-konsten på nedåtgående i Japan. Praktiken ansågs inte ha någon plats i ett modernt och allt mer västerländskt samhälle. Därför tog det tid innan den unge Jigoro Kano kunde hitta någon som var villig att träna honom. Men allt eftersom Kano bekantade sig med jujutsu insåg han att det som behövdes var en nydaning. År 1882 grundade han en egen dojo och tog sig an två lärlingar.

Det nya med Kanos inriktning var betoningen på begreppen seiryoku zen’yô (”maximum efficiency, minimum effort”) och jita kyôei (”mutual welfare and benefit”) i ett mer filosofiskt perspektiv. Med ändelsen ” dô”, som betyder väg, ville han markera att Judo inte bara handlade om fysiska tekniker för att besegra en motståndare utan hur man skulle leva livet självt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser