Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.
***
Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31) filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.
Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.
Så var vi då alltså framme, film nummer 30 eller 31, beroende på hur man räknar. Akira Kurosawa är 83 bast (Clintan måste alltså klämma ur sig minst en film till innan han kan slå det) och Madadayo kommer att bli japanens sista film.
Det känns inte helt osannolikt att tänka sig att Akira Kurosawa, efter det svala mottagandet av 
Ta bort hältan och käppen och sätt istället dit ett rejält skägg på Gregory House. Gör honom sedan till japan och vad har man då? Kunde du inte den lätta? Toshirô Mifune, så klart!
Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?
Den unge polisen Murakami är nervös. Hans Colt-revolver har blivit stulen på en buss och nu tror han att han kommer att få sparken. Tokyopolisen är emellertid inte intresserad av att göra sig av med dugligt folk för en sådan struntsak och straffet blir istället halverad lön i ett par månader. Men vid det här laget är Murakami alldeles för uppslukad av skuldkänslor för att känna sig lättad över det uteblivna avskedet. Revolvern har nämligen letat sig ut i Tokyos undre värld och används nu i brottsliga syften.
Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad ynglingen är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.
Yokohama, 1887. Staden är överlupen av okultiverade och gigantiska amerikaner vars nävar tycks klia efter att slå oskyldiga japaner på käften. En som försöker stå upp mot dem är vår vän judomästaren Sugata, men någon underhållningsmatch mot en boxare vill han inte vara med om. Han försöker övertala den jujutsumästare som ställt upp att gå därifrån men får veta att sedan judo blivit populärt vill ingen längre lära sig jujutsu. Denna förnedring av sin konst är det enda sättet för den stackars mannen att tjäna lite pengar.
Under det sena 1800-talet var jujutsu-konsten på nedåtgående i Japan. Praktiken ansågs inte ha någon plats i ett modernt och allt mer västerländskt samhälle. Därför tog det tid innan den unge Jigoro Kano kunde hitta någon som var villig att träna honom. Men allt eftersom Kano bekantade sig med jujutsu insåg han att det som behövdes var en nydaning. År 1882 grundade han en egen dojo och tog sig an två lärlingar.
Rörliga bilder och tryckta ord 