Marx åsikt om likheten mellan religion och knark är välkänd, men jag tror den främst kommer sig av att den gamle socialisten hade mer erfarenhet av religion än av film. I mitt liv är det nämligen film som är den stora drogen (vilket möjligen antyds av denna filmblogg), omöjlig att stå emot. Har man sett en, vill man se en till. Man hinner med ”bara en till” på kvällen. Man tar ytterligare en på förmiddagen för att komma igång. Uppåt- eller nedåttjack, allt efter behag och sinnesstämning.

I det aktuella fallet började allt nog så oskyldigt med en liten påminnelse från SVT att den där Akira Kurosawa ändå fick ur sig ett par bra filmer. Vilket ledde till ett önskemål om 17-filmsboxen Akira Kurosawa: The Ultimate Collection (Sandrew Metronome), vilket i sin tur tillfredsställdes av lika omtänksamma som aningslösa närstående. Två tredjedelar genom denna första box är suget så starkt att jag givetvis måste ta reda på vilka filmer som inte är inkluderade. Så många kan det väl ändå inte vara?!

But who am I kidding? Antalet är helt ointressant och ett par klick senare är även boxen Early Kurosawa (BFI) beställd. Endast en överlappning mellan denna box och den tidigare får ses som något av ett unikum. Resten av Kurosawas filmproduktion droppar in som löshästar.

Och jag nöjer mig förstås inte med det. Eget elände känns alltid lättare om andra är lika eländiga som man själv och för min del innebär det att jag självklart måste dra med mig andra ned i Kurosawa-träsket. Maken har visat sig vara immun mot just den här lasten. Återstår bara ni, kära bloggläsare.

Härmed utropar jag alltså mars till månaden där vi riktigt gosar ned oss tillsammans med en av Japans internationellt sett mest kända regissörer. En film om dagen i kronologisk ordning kommer det förhoppningsvis att bli till dess att vi tagit oss från 1943 till 1993. Vägen går via klassiker som Rashômon och De sju samurajerna men också kanske mindre kända alster som The Quiet Duel och Augustirapsodi.

Hur jag ska hantera filmernas titlar har gett mig mer huvudbry än jag gärna vill erkänna. Att i text hålla mig till en latiniserad version av den japanska originaltiteln känns bara fånigt. Dessutom lär jag mig aldrig att skilja på dem på det sättet. Men alla filmer är inte heller utrustade med en svensk titel. Vojne, vojne. Det får med naturnödvändighet bli en ohelig och otillfredsställande blandning av engelska och, när de finns tillgängliga, svenska titlar.

Det jag inte tagit mig tid till är att försöka sätta mig in i det kunskapsmässiga Fujiberg som finns tillgänglig om regissören på nätet och i mer traditionell tryckt form. I slutet av mars (eller snarare början av april) kommer jag i alla fall att göra ett försök att summera mina egna upplevelser av nedgrottandet i produktionen från en av 1900-talets stora filmskapare.

Imorgon kör vi alltså från början (var skulle vi annars börja?!) med Akira Kurosawas regissörsdebut, Judo Saga. Jag hoppas med det här temat förstås kunna inspirera till egna utflykter i Kurosawa-topografin. Tro mig, det är värt det.

Den eminent passande headern är skapad av Dogday Design.

Annonser