alt. titel: Sanjuro

Akira Kurosawa blev uppenbarligen förtjust i sin svärdsviftande och namnlöse ronin från Yojimbo, för ett år senare lät han publiken återse honom i ett mer lättsamt sammanhang.

Nio klansamurajer diskuterar sin oro över möjlig korruption inom klanen och beklagar att deras skattmästare inte verkar vara särskilt intresserad av att ta itu med saken. Då är det annorlunda med den handlingskraftige intendenten, vilken tacksamt tog emot deras ansökan om att utreda den förmodade brottsligheten.

Utanför dörren hörs ett ironiskt skrockande och in kliver vår gamle vän. Han erkänner utan att skämmas det minsta att han tjuvlyssnat på samurajernas samtal och talar sedan utan omsvep om för dem vilka idioter de är. Innan klanmedlemmarna hinner bli riktigt upprörda över förolämpningarna är huset de befinner sig i omringat av den lurige intendentens hejdukar och endast en man kan hjälpa dem ur knipan. Gissa vem?

Historien utvecklas i princip inte särskilt mycket från denna punkt, bortsett från att näste man som måste räddas är klanens skattmästare, vilken hunnit bli tillfångatagen av intendenten. De nio samurajerna drar förhastade slutsatser och den namnlöse får möjlighet att slå dem på fingrarna. Vid ett par tillfällen lyckas de med sin hetsighet också sätta ett par rejäla käppar i hjulet för hans smarta planer.

Fast helt namnlös är han ju egentligen inte, vår ronin. Redan i Yojimbo förklarade han att hans namn var ”Kuwabatake Sanjûrô”, vilket ungefär ska betyda ”Trettioårigt mullbärsträd”. När han nu ska presentera sig för sina nya vänner faller hans blick på ett prunkade kameliaträd och namnet blir följaktligen ”Tsubaki Sanjûrô” eller ”Trettioårigt kameliaträd”. Han har alltså gått löpsedelsvägen, från en anonym presumtiv livvakt till att bli ”Trettioåringen” (även om han skämtar om att han börjar närma sig de 40).

Sanjuro är som synes klart lättare i tonen än föregångaren (men möjligheten finns alltid att den senare filmen egentligen ska ses som en prequel). Knappast mindre våldsam, men här är det Sanjûrô själv som står för det mesta av svärdsviftandet och det hela blir därför mer som en ”vanlig” action, än det kaosartade tumult som präglade Yojimbo.

Inte finns heller en lika tydlig karaktär för att bidra med comic relief som Inokichi, istället är det hela samurajgänget vars yra hönsande fram och tillbaka som får stå för den varan. På motståndarsidan är egentligen alla konspiratörerna mer eller mindre lustigt nervösa och får hoppa högt bara av plasket från en blomma som faller i vattnet.

Det riktige skurken är egentligen inte intendenten, utan dennes högra hand, Muroto. Han spelas av Tatsuya Nakadai, vilken också gjorde rollen som den pistolförsedde brodern Unosuke i den tidigare filmen. Moruto är på ett sätt en mer oroväckande skurk än Unosuke eftersom han snart avslöjar att hans ambition sträcker sig bortom att med sin pickadoll enkelt kunna skjuta ned folk som försöker attackera honom med svärd. Moruto räknar med att kunna bli marionettmästaren bakom sin intendent.

Moruto är oroväckande men samtidigt sympatisk eftersom vi snabbt förstår att vår protagonist känner ett visst släktskap med sin fiende. De är av samma skrot och korn, män vars öde är att leva våldsamma liv.

Jag är tyvärr inte riktigt överens med den ”nya” Sanjûrô, jag tyckte bättre om den betydligt mörkare stämningen i Yojimbo. Där hade egentligen ingen av de inblandade några särskilt försonande drag, förutom de fullkomligt oskyldiga offren till stadsbor. I den här filmen handlar det däremot när allt kommer omkring om en strid mellan rätt och fel, där vår hjälte ställer sig på de rättfärdigas sida, mot skurksen.

Den visa och till synes blida skattmästarhustruns omdöme om ronin som ett draget svärd är kanske psykologiskt pricksäkert men känns rätt onödigt. Sådana näsinristningar slapp man i föregångaren. Och jag vet inte om det enbart beror på stämningen eller på det faktum att vi här som sagt har en kamp mellan gott och ont, men utgången känns inte på långa vägar lika oviss som den gjorde tidigare och därmed blir Sanjuro inte riktigt lika spännande.

Tack vare den bistra stämningen i den första filmen blev det också av någon anledning lättare att acceptera ronins inblandning, trots att han bara hade kunnat vända ryggen till. I Sanjuro är det lika obegripligt varför han överhuvudtaget engagerar sig i de lätt korkade samurajernas interna klanproblem, men man ifrågasätter det mer (fråga mig inte varför). Å andra sidan är det fullt möjligt att jag hade tyckt bättre om Sanjuro än Yojimbo om jag sett den förra först.

Men som vanligt är filmen en fest för ögat. Eftersom vi den här gången rör oss i lite mer ståndsmässiga boningar finns det många exakt vinkelräta dörröppningar som elegant ramar in scenerna. De nio samurajerna är alla linjära och kantiga, formerar sig symmetriskt, i kontrast till den svartmuskige, orakade och ständigt kliande ronin (vad är det med det där kliandet?!) vars rörelsemönster är mer flödande, inte minst när han har ett svärd i nävarna.

Sanjuro är på intet sätt en dålig film, men för att vara en Kurosawa känns det lite som att den faller i den klassiska uppföljarfällan. Eftersom karaktären och den grundläggande historien återanvänds försöker man kompensera detta genom att brassa på med mer, mer comic relief, mer snyggt koreograferade svärdsfighter, mer pålagda och uppenbart fejkade dödsrosslingar.

Annonser