alt.titel: No Regrets For Our Youth

Tidigt 1930-tal i det kejserliga Kyoto och en grupp studenter har picnic i det gröna. Deras vandringssånger förbyts i lovprisanden av kunskapens högborg när de kommit upp på kullen som ger dem utsikt över Kyotouniversitetet, deras alma mater.

Men verkligheten tränger sig raskt på i form av maskingevärseld och framförallt den glasögonprydde Noge uttrycker sin avsky för den sittande regeringens militarism och fascism. Ett par år senare är det är hårda tider för allt som ens luktar marxism och utbildningsministeriet vill avsätta bland annat den populäre professor Yagihara (oklart dock för exakt vilka åsikter). Studentrevolterna är ett faktum men upproret till ingen nytta – universiteten och de utpekade lärarna måste böja sig för övermakten.

Allt detta får vi oss till del genom ögonen hos professor Yagiharas dotter, Yukie. Hon är naturligtvis bekymrad för sin far och hans ställning, men det som i nuläget mest uppfyller hennes värld är hur hon ska kunna välja mellan den hetlevrade Noge och den betydligt mer stillsamme, men ack så trygge, Itokawa.

Nu visar det sig att staten väljer åt henne, genom att kasta Noge i fängelse. Yukie vet att hon borde göra det rätta, gifta sig med Itokawa och ägna sig åt respektabla och traditionstyngda sysselsättningar, som ikebana, den japanska blomsterarrangemangskonsten. Men av någon anledning kan hon inte förmå sig att välja ett liv som hon redan på förhand vet kommer att bli stabilt men också fruktansvärt trist. I ett försök att hitta ett meningsfullt liv flyttar hon istället till Tokyo där hon efter ytterligare ett par år återigen stöter ihop med Noge.

Det är svårt att inte se No Regrets… som en form av politisk avbön för Kurosawa, kanske särskilt för The Most Beautiful och Judo Saga II. Här ger han sina karaktärer, framförallt i form av Noge, möjlighet att slå på regeringens handlande åren innan och under andra världskriget. Noge är den som också ständigt agerar utifrån sin politiska övertygelse medan Itokawa följer en mer rätlinjig väg i underkastelse inför stat och föräldrar.

Frågan är som sagt hur Yukie ställer sig i den här kampen. Sannolikt är detta en konsekvens av att jag hela tiden kände mig rätt osäker på vad som pågick i det politiska livet runtomkring den uppväxande kvinnan, men jag hade svårt att få grepp om både henne som filmens huvudperson och filmen som sådan. Å ena sidan har No Regrets… en tydlig politisk agenda. Å andra sidan är det en högst personlig coming of age-historia där vi får följa Yukies väg från en kanske aningens bortskämd professorsdotter som föredrar skönhet och pianospel framför kall politisk logik, till en strävsam kvinna, fullt medveten om vilken uppgift som är hennes plikt här i livet. I slutänden har hon fått kämpa lika mycket för sin personliga frihet som Noge får kämpa för den politiska.

Tyvärr upplever jag inte att Kurosawa lyckats gifta ihop dessa två händelseutvecklingar, men det kan som sagt mycket väl bero på att jag inte kan tillräckligt mycket om det skeende i den japanska historien som filmen beskriver. Och när jag för ett par sekunder kan släppa den ignoransfrustrationen kan jag inte låta bli att tycka att det ändå känns lite befriande med en film som förutsätter vissa förkunskaper på samma självklara sätt som inte sällan amerikansk historisk film kan göra.

Mer problematiskt är då att Kurosawa inte lyckas skapa något särskilt engagemang för sin hjältinna även om jag absolut kan sympatisera med hennes heta längtan efter att skapa ett meningsfullt liv. Jag har svårt att identifiera mig med Yukie, förstår inte riktigt hennes rätt labila känsloliv som regissören tyvärr också låter komma till uttryck på ett för tiden typiskt övertydligt sätt.

Det är tvära kast mellan hysterisk glädje och djupaste sorg och det känns helt enkelt lite överspänt, vilket också gör att hennes förhållande med Noge inte blir tillräckligt väl underbyggt. Just den aspekten påverkas också av Kurosawas val att, istället för att låta publiken dröja sig kvar hos det älskande paret, låta oss ta del av deras relation genom ett montage. När den avslutande och varaktiga förändringen inträder hos Yukie är den så genomgripande och snabb att det inte känns riktigt trovärdigt.

Det här känns extra trist eftersom Kurosawa verkligen inte sprutade ur sig filmer med kvinnliga protagonister, men möjligen är det så att den här typen av egentligen vanliga jäkla kärleksmelodram och mer naturliga kvinnliga karaktärer inte riktigt låg för vår gode regissör och manusförfattare.