alt. titel: Inte än, Not yet

Så var vi då alltså framme, film nummer 30 eller 31, beroende på hur man räknar. Akira Kurosawa är 83 bast (Clintan måste alltså klämma ur sig minst en film till innan han kan slå det) och Madadayo kommer att bli japanens sista film.

Kommer du ihåg någon särskild lärare från skoltiden? Helst då någon som var en bra lärare och gav dig något som du burit med dig hela livet, snarare än alla de där dåliga lärarna som man tenderar till att komma ihåg så mycket bättre.

Eftersom jag själv inte har några sådana vördade minnen (även om jag har haft många bra lärare) upplever jag sådana känslor som ofta tillhörande en annan tid (förgången) eller ett annat land (gärna USA). Här har vi både och. En högt respekterad lärare i tyska proklamerar en dag för sin nuvarande klass att han ämnar att dra sig tillbaka från lärargärningen och bli författare på heltid. De unga studenterna blir mycket ledsna över att höra detta, men läraren ska i fortsättningen bli ivrigt uppvaktad av sina tidigare studenter som nu blivit vuxna män.

De hjälper honom att flytta när hans hus brunnit ned i ett bombanfall (andra världskriget pågår fortfarande) och skaffar honom också ett nytt hus när kriget är över. Varje år på lärarens födelsedag håller de en fest där de ritualistiskt skanderar ”Mada kai?” (Är ni klar?) och läraren lika ritualistiskt skanderar tillbaka ”Mada dayo!” (Inte än!). År läggs till år och från att ha varit mer eller mindre hejdlösa fylleslag blir Inte än-festen mer och mer städad.

Jag sitter och känner mig lite vilsen, för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Som synes är det inte mycket till handling i ordets traditionella bemärkelse i Madadayo. Nu är det i och för sig inte första gången som Kurosawa gör filmer som inte har en helt rätlinjig handling (Natthärbärget, Dodes’ka-den, Drömmar) men det här något nytt. Madadayo lullar liksom på, åren går men någon reell händelseutveckling är det svårt att hitta. Inget av det som händer – fester, nedbrunna hus, granntomter, katter – får någon bäring för helheten. Förvisso är livet ofta så, men jag känner mig aningen frustrerad över det när jag möter det på film.

Frustrerad, eftersom Madadayo i och med detta känns så…poänglös. Filmen saknar experimentlustan hos Dodes’ka-den, de visuella ambitionerna i Drömmar, patoset och budskapet i Augustirapsodi. Jag vet helt enkelt inte vad Kurosawa vill säga med denna sin sista film. Bortsett från det uppenbara i att en 83-årig man berättar om en annan äldre man som aldrig tycker sig vara klar med livet.

För min del lyckas regissören (tillika manusförfattaren givetvis) heller inte riktigt förmedla exakt varför de gamla studenterna är så enormt fästade vid sin lärare. Jag ser hur de tycks vara obegripligt lättroade av hans uttalanden, hur de kallar honom för ”solitt guld” och att han på det hela taget tycks vara en rätt trevlig, stillsamt humoristisk och lite prillig äldre herre. Mer är det inte.

Först när jag har sett klart Madadayo fattar jag att läraren ska vara den kände japanske författaren Hyakken Uchida. Kanske litade Kurosawa på att alla skulle känna till mannen och hans skriverier och därför inte ansåg sig behöva förklara varför han inspirerar till en lojalitet som bland annat innebär att vuxna män går på oändliga kattjakter i ett tryckande sommarhett Tokyo. Kanske är det också förklaringen till att filmen egentligen inte har någon tydlig linje, Kurosawa har utgått från Uschidas egna texter som med naturnödvändighet aldrig kan bli något annat än enstaka nedslag i hans liv.

På grund av denna obekantskap och därmed dåliga förståelse för filmen fokuserar jag på helt andra saker. Som att de korta VO-kommentarerna levererar fullkomligt meningslös kunskap för filmen som sådan. Som att alla japanska män (åtminstone i Kurosawas filmer) tycks vara jäkligt begivna på saké. Som att lärarens fru aldrig tilltalas med namn och jag därför aldrig får veta vad hon heter (i IMDb’s rollista är hon ”Professor’s Wife”, hennes riktiga namn tycks inte ens Google kunna leverera med enkelhet).

Detta trots att hon måste ha varit en ganska viktig karaktär i Ushidas liv, åtminstone såsom det framställs i Madadayo. Vem skulle annars sitta, ständigt redo att fylla på hans saké-kopp, knata runt på diverse ärenden och, vad det verkar, i princip sköta allt medan hennes man fäster Stora Tankar på papper. Jag undrar också hur ofta hon måste ha blivit fullkomligt spyless på alla Ushidas gamla studenter som (vad det framställs i Madadayo i alla fall) inte tycks ha några egna familjer att umgås med utan ständigt samlas hemma hos sin gamle lärare.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag känner att Madadayo är juvelen i Akira Kurosawas filmkrona. Den är naturligtvis kompetent gjord i alla avseenden man skulle kunna önska, men för mig blir den inte stort mer än rar och lite harmlös, ungefär som Kurosawas porträtt av Ushida själv. Visst känns det lite snöpligt att avsluta hela projektet med en film som för all del inte är någon magnifik katastrofplats men heller inte mycket mer än ett ”Jaha”. Men den negerar ju inte på något sätt de tidigare filmernas briljans. Och visst är det något tilltalande över okuvligheten i att efter 83 år och 30 (eller 31) filmer fortfarande vilja säga ”Inte än!”.