alt.titel: The Quiet Duel

Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.

Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.

På sjukhuset finns också den ensamstående och gravida Rui Minegishi. Helst av allt vill hon ha en abort och när det inte gick att ordna försökte hon ta livet av sig. Till en början är hon inte särskilt tacksam över att ha blivit räddad till livet men efter att förstått hur saken ligger till med Kyoji styr hon in sitt liv på en annan väg.

Återigen får Toshirô Mifune alltså vara sjuk, om än inte riktigt lika urfallen, men den här gången bekämpar han istället sina demoner med högburet huvud och en övermänsklig självkontroll. Det är en självkontroll som bland annat går ut över Misao som aldrig förstår varför Kyoji helt plötsligt avvisar henne. I det påminner deras förhållande om Yukie och Noges i No Regrets…, Yukie vet inte heller allt om Noge och får lida därefter.

Titeln är alltså inget större mysterium, den duell som utkämpas äger rum inom Kyoji. Men det inte bara en fysisk kamp, mellan den illvilliga spiroketen som vägrar lämna sin ombonade hemvist och läkemedlen, utan minst lika mycket en psykisk fajt. Den förkroppsligas i sin tur både genom Rui och Susumu Nakada, mannen som märkte Kyoji med sin sjukdom. Rui gör bot och bättring och låter därmed det goda råda över ansvarslösa (även här påminns man om No Regrets… Yukie) medan Nakada är inte det minsta intresserad av att vara försiktig med sitt sjukdomstillstånd. Kyojis ansträngningar att få honom att ta lite ansvar handlar alltså minst lika mycket läkarens egen envig mot Lusten.

För samtidigt som hans egen lust är ren eller sann i så motto att den inte erkänner några hinder för sitt uppfyllande kan Kyoji inte komma ifrån ständiga påminnelser om att sjukdomen, så länge den inte bekämpats helt och fullt, gör honom smutsig. I det avseendet är det intressant att fundera över de ganska uppenbara parallellerna mellan syfilis och AIDS. Syfilis får man av mindre nogräknade prostituerade, det vet ju alla. AIDS får man av bögsex eller knarkande, det vet ju alla. Förutfattade meningar som högst effektivt brännmärker de drabbade.

I en minnesvärd scen tillåter Kyoji sig att glänta på förlåten men lyckas efter ett par rasande utfall (”Varför blev just jag drabbad?!”) att dra igen porten om sina simpla kroppsliga begär genom att försäkra sig själv ”Jag är läkare”. Och trots att faderns roll spelas av den alltid så pålitlige Takashi Shimura står Mifune för en betydligt mer självständig prestation i The Quiet Duel jämfört med Den berusade ängeln. Kyojis självkontroll gör att möjligheterna till överspel inte blir riktigt lika mångfaldiga som i den tidigare filmen. Nu är det istället framförallt Noriko Sengoku som Rui som får stå för det hysteriska och överspända gråtandet.

Både för att markera tidens gång och karaktärernas förändring arbetar Kuroswa ihärdigt med väder och säsongens växlingar. Särskilt de inledande scenerna är lyckade i det avseendet, där det ihållande hällregnet ackompanjeras av ett dovt trummande. Den täta stämningen blir inte mindre svår att andas eftersom det står klart att det trots regnet råder en närmast tropisk hetta inne i det lilla fältsjukhuset där läkarna jobbar sig in i en trötthetskoma som bara kan avhjälpas med cigaretter.

Riktigt lika tajt är tyvärr inte fortsättningen, och framförallt historien om Rui blir nu och då lite väl pekpinneartad. Men, det är trots allt Kurosawa och därför fortfarande väldigt bra.

Annonser