alt. titel: Augustirapsodi, Rhapsody in August, Hachigatsu no rapusodî

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1992.

Akira Kurosawa är en av vår tids största filmlegender. Augustirapsodi är hans senaste film, regisserad i åttioårsåldern. Jämfört med hans mer kända filmer, exempelvis Ran eller De sju samurajerna, är detta en lugn och stillsam historia. Farmor har samlat sina barnbarn hos sig på landet. Ungarna, som lika gärna skulle kunna komma från USA med jeans och T-shirts, tycker att farmor/mormor är gammalmodig men älskar henne i alla fall. Medan en återupptäckt släktings förmögenhet hägrar på Hawaii för föräldrarna får barnen komma i kontakt med historien, farmors historia, vilken innehåller så många syskon att hon omöjligen kan komma ihåg dem alla.

Saker som vi läser om på historielektionerna känns avlägsna, de berör inte oss. Det är alltför lätt att glömma att det fortfarande finns människor som har upplevt och överlevt bombningarna av Nagasaki och Hiroshima. Dessa människors barn är beredda att strunta i det av rädsla för att uppröra sina amerikanska släktingar. De kan ju trots allt kanske fixa ett bättre jobb. Men lika lite som man kan ignorera den brända och förvridna klätterställning, vilken vittnar om de fasor som bomben innebar, lika lite kan man ignorera att det faktiskt har hänt.

Kurosawa har i sitt hemland beskyllts för att vara alltför västerländsk men det kanske ändå finns en grundläggande skillnad i bildspråk. Personerna, särskilt barnen, känns stela och teatraliska, det hela är lite uppstyltat. Konstigt nog är det i den här miljön Richard Gere som agerar naturligast med sin stapplande japanska.

Omdöme 2012:
Jag såg om Augustirapsodi utan att läsa denna gamla recension först, men kan nog säga att intrycket är bestående. Fortfarande är Kurosawa tyvärr ingen lysande barnregissör (eller också är det japansk filmtradition som spelar in, jag har faktiskt ingen aning) och eftersom barnbarnen har en ganska stor roll i filmen stör deras forcerade framförande en hel del.

Ämnesvalet är givetvis angeläget och det skulle vara intressant att läsa en jämförande studie mellan Japan och Tyskland runt ämnet att aldrig glömma historiska ohyggligheter. Även om det i det ena landet handlar om en attack från utomstående och i det andra om en intern utveckling förblir frågan densamma: hur beter man sig när de som faktiskt genomlevde händelserna börjar dö och det till slut inte finns något så att säga “fysiskt” minne kvar?

Problemet är att Augustirapsodi presenterar ämnet alldeles för klumpigt, valhänt och övertydligt genom barnbarnen som eftertänksamma får vandra genom ett sommarhett Nagsaki och bland annat besöka den skola där deras mor- och farfar omkom.

Nämnas bör kanske att Kurosawa fick en hel del kritik i samband med Augustirapsodi eftersom han helt utlämnade de dokumenterade och förmodade krigsbrott som Japan i sin tur är anklagat för. Men eftersom filmen inte på minsta vis försöker sig på ett skuldbeläggande av USA i det här avseendet kan jag inte tycka att det skulle ha gjort historien särskilt mycket bättre eller för den delen mer nyanserad.

Visuellt blänker det till här och var men jag upplever att det då ofta snarare handlar om vackra naturbilder eller den ovan nämnda klätterställningen, inte det användande av rekvisita, lokaler och personer som tidigare utmärkte regissören. Alltså lite fuskigt skulle man nästan kunna säga… Dessutom finns det vissa scener som blir väl långdragna, alldeles oavsett hur eventuellt snygga de är.

Allt detta sammantaget gör att Augustirapsodi balanserar farligt när gränsen till…ordet bär mig emot i samband med Kurosawa-san, men det kan inte hjälpas…pretentiös. Sorgligt men sant. Särskilt den avslutande scenen, där han använt sitt trogna kontrasterande mellan musik och händelser, fungerar inte alls. Det känns mest som om en nybakad filmstudent försökt återupprepa mästargreppet men utan att fatta hur det ska användas.

Det som ändå lyfte filmupplevelsen en smula var att jag den här gången hade 50-talsrullen I Live in Fear i ryggen och det finns helt klart flera likheter mellan filmerna, både tematiskt och visuellt. Atombombningarna är förstås det mest uppenbara gemensamma elementet, men båda filmerna innehåller en potentiell utlandsresa som ingen av huvudpersonerna kommer iväg på. Vi har dessutom ett antal mer eller mindre egoistiska och inte minst giriga barn. Och scenen där Kane försöker skydda sina barnbarn undan ett åskväder var väldigt trevlig i sitt återupprepande av nästan exakt samma scen i I Live in Fear.

Annonser