Av allt det som folk skulle kunna fästa sig vid när det gäller Poppy tycks det faktum att hon är lågstadielärare vara det som upprör mest. Hon är för glad, för flörtig, hänger för ofta på puben, pensionssparar inte, har inte hoppat på bostadsracet och de där högklackade läderstövlarna är då verkligen ingen lämplig lärarinneklädsel (för att inte tala om hur illa lämpade de är för bilkörning!). När det egentligen är allt detta som inte bara gör Poppy till en alldeles utmärkt lärare utan också en mycket sympatisk människa om än något enerverande i sin oförtrutligt positiva syn på livet.

Poppy är en sådan där människa som gärna startar samtal med uteliggare som verkar må dåligt och skrattar när morgonbussen kränger till istället för att vara helt uppslukad i sin egen lilla morgonhumörsbubbla. Efter att ha tvångsmatat sin publik med allvarliga frågeställningar och Norénska familjerelationer i Vera Drake samt Secrets and Lies tycks Mike Leigh ha bestämt sig för att se hur långt han kan trycka pendeln in i det andra registret med Happy-Go-Lucky.

Bara inledningen, med glad truddeluttmusik och Poppy i färgglada kläder som svänger lite fram och tillbaka på sin cykel, signalerar fransk film á la Amelie snarare än brittisk diskbänksrealism. Det vi sedan får oss serverat är inte så mycket en egentlig historia utan mer ett utsnitt på några månader ur Poppys liv. Hon går på puben med kompisarna, på flamencokurs med en kollega och dejtar prövande socialarbetaren Darren.

Förutom surmulna butiksbiträden som inte uppskattar småpratade kunder vilka avslutar sitt besök med uppmaningen ”Stay happy!” stöter Poppy egentligen bara på rejält motstånd från körläraren Scott. Scott är ständigt på gränsen till hjärnblödningsförbannad och ibland rinner hans skräck för svarta unga män på cykel och hat inför mångkulturalismsamhället över mitt i körlektionen med tirader om hur rädsla och 666 är på väg att ta över världen.

Jag blev lite förvånad av Happy-Go-Lucky. Sally Hawkins Poppy tycktes från första början vara typiskt en sådan där obändigt glaset-är-ALLTID-halvfullt-person som man oftast vill ge en rejäl snyting. Hela tiden sitter man och väntar på att i alla fall Mike Leigh ska ge sin hjältinna denna snyting – att ryggvärken ska visa sig vara cancer eller att Poppy ska blir rånad och/eller våldtagen när hon beger sig in i minst sagt osäkra områden mitt i natten för att försöka skänka lite lugn åt förvirrade uteliggare.

Men inget av detta händer och jag blir glad för Poppys skull. För när allt kommer omkring är hon inte bara kvitter och sorglöst skämtande, ingen kvinnlig Robin Williams eller Jim Carrey. Istället visar hon både mod, fattning och förstånd när det verkligen gäller, exempelvis när det kommer till hennes egna elever eller den bittre Scott. I slutänden förstår man att hennes attityd inte bara grundar sig i någon slags ytlighet eller oförmåga att se världen för vad den är utan en genuin önskan att inte bara göra sig själv utan också sina medmänniskor ”happy”.

Både Sally Hawkins och Eddie Marsan som Scott känns bland annat igen från Vera Drake. Då möttes de aldrig i någon scen, men här fungerar deras samspel alldeles utmärkt. Hawkins är lika bra oavsett om hon spelar den förtvivlade och abortbehövande Susan eller en känslomässigt dimateralt väsensskild Poppy. Eddie Marsan var sympatisk som den närmast plågsamt blyge och tilllbakadragne Reg men han är riktigt briljant i ännu en helomvändning vad gäller rollkaraktär

Jämförelserna med Vera Drake känns svåra att undvika och i det avseendet är Happy-Go-Lucky förvisso en bagatell, men en ganska charmig sådan. Och mig gav den dessutom en svårartad Londonlängtan.