Donzoko (1957)

alt. titel: Natthärbärget, The Lower Depths

Under samma år gjorde Akira Kurosawa inte bara en, utan två teateradaptioner. Först ut var västerlandets dramatiske nestor: William Shakespeare och hans skotska pjäs. Kurosawa vände sig sedan österut, till en annan, men mer modern, storman inom dramatiken: Maxim Gorkij och dennes Natthärbärget.

I likhet med Macbeth har Kurosawa gjort jidaigeki av det europeiska i Natthärbärget, men frågan var om han var sugen på något lite mer nedtonat efter det stela och stilistiska hos Blodets tron.

Här är det nämligen inga höga herrar som porträtteras utan en samling vinddrivna existenser på samhällets absoluta botten. Alla bor de inhysta i ett eländigt skjul, ägt av den snåle Rokubei och hans illvilliga hustru Osugi. De gör inte bara livet surt för sina stackars hyresgäster, utan också för Osugis syster Okayo som bor hos dem och får slita och släpa dagarna i ända.

Skjulets hyresgäster gör vad de kan för att uthärda sina miserabla liv. Många super. De allra flesta försöker övertyga sig om att de snart är på väg därifrån, till ett bättre och mer värdigt liv, eller försöker leva på minnen av fornstora dagar.

Det finns förvisso någon form av handling i Natthärbärget, där Osugi försöker övertala tjuven Sutekichi att mörda Rokubei så att de ska kunna vara tillsammans. Men Sutekichi finner sig allt mer dragen till den mildare (och snyggare) Okayo, för hennes skull känner han sig till och med sugen på att överge sin ohederliga livsbana och skaffa sig ett riktigt jobb.

Men det är en historia inbäddad i diskussionerna mellan de olika hyresgästerna och i det avseendet märks det att Natthärbärget är en filmad teaterpjäs. En teaterpjäs som jag emellertid måste erkänna att jag inte har någon som helst koppling till; nätkällor ger dock vid handen att Kurosawas version är förhållandevis bokstavstrogen. Det märks också i det att regissören markerar aktskiften genom fadeouts istället för sin patenterade horisontella wipe och att alla de modiga 137 minutrarna tilldrar sig i princip enbart i skjulet eller på den lilla gårdsplanen utanför.

Men Kurosawa skulle inte vara den han är om detta resulterade i en stel tillställning. Det är ideliga klippningar, panoreringar och zoomningar som skapar en dynamisk stämning. I sedvanlig ordning använder han också sina aktörer som rekvisita när han bygger upp sina scener, något som blir extra tydligt i den här typen av scenografier (i likhet med exempelvis The Most Beautiful) där det inte finns så mycket annat som rör till synintrycken. Ett eländigt skjul har inte så mycket av möbler och prydnadssaker om vi säger så. Just det, det både blåser och regnar också förstås vid lämpliga tillfällen.

Både dramaturgiskt och visuellt är den inledande panoreringen ren poesi: i 360 grader ser vi upp på världen och himlen från vad som tycks vara ett hål i marken. Ett par människor tömmer korgar med löv över kanten, är vi på en soptipp? Men nej, löven faller ned på hustak och det blir bara allt för tydligt att även om scenen inte beskriver en soptipp per se är det icke desto mindre en uppsamlingsplats för mänskligt avskräde. De stenklädda väggarna skapar en både rumslig och psykologisk avskärmning – det enda våra karaktärer har att hämta i den yttre världen är saké.

I likhet med många av regissörens tidigare filmer handlar Natthärbärget om vilken sorts liv man vill och kan leva, men också huruvida sanning är något i grunden nödvändigt eller snarare något som, åtminstone stundtals, gör livet allt för tungt att bära.

Är den alkade före detta skådespelarens tro på att han ska kunna bli bättre någon annanstans en förpestande livslögn eller en nödvändig dröm för att hålla sig uppe? Var kanske den förbittrade kittelflickaren betydligt mer fäst vid sin döende fru än han ville låtsas om? Kan det vara så att man vill få sin uppenbara lögn trodd eftersom det ändå markerar någon form av respekt för den som förtäljer lögnen?

Kurosawa (eller snarare Gorkij i det här läget) ger oss förstås inga definitiva svar men serverar den smakliga anrättningen via några av sina mest betrodda skådespelare. Mifune är den hetlevrade Sutekichi men, jämfört med många av de andra, kanske den mest endimensionelle av de närvarande männen.

Isuzu Yamada får återigen vara den bittra megäran och även om hon i rollen som den mer vardagasonda Osugi inte är riktigt lika skräckinjagande som lady Asaji ger hon mig rysningar. Och jag undrar om inte Michael Richards måste ha tagit åtminstone lite intryck av Kamatari Fujiwaras raglande entréer och sortier när han skulle skapa Cosmo Kramers fysiska uppenbarelse.

Men den här typen av svepande historier om egentligen inte den sortens film jag allra helst ser. Jag kan se kvaliteterna i Natthärbärget men jag gläds inte åt dem lika mycket som jag antagligen skulle kunna ha gjort.