Kagemusha (1980)

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.

Den mäktige krigsherren Takeda Shingen försöker inta slottet som tillhör Tokugawa Ieyasu, en av hans fiender, men blir skjuten av en krypskytt. Innan han dör hinner han dock instruera sin son och samlade generaler att de under inga omständigheter får avslöja att han verkligen är död under minst tre år. Japans känsliga maktbalans skulle i så fall tippa landet ned i fullständigt och krigiskt kaos.

Men dör gör han och frågan är hur man ska få spionerna för Ieyasu och Shingens andra huvudsakliga fiende, Oda Nobunaga, att inte rapportera detta tillbaka till sina herrar. Takeda Nobukado, som själv ibland agerat som stand-in för sin bror Shingen, presenterar nu den kagemusha (skuggkrigare) han och brodern har haft undanstoppad i rockärmarna för just ett sådant här tillfälle. Och en samurajs rockärmar är i sanning vida; generalerna finner det till en början omöjligt att tro att en simpel tjuv skulle kunna agera som deras krigsherre.

Och det är ändå inget emot vad Shingens son Takeda Katsuyori tycker. Tidigare har han fått finna sig i att se sin son utnämnd till faderns efterträdare istället för han själv. Istället för tronföljare och far har han sedan sonens födelse alltså varit hänvisad till att agera förmyndare för den näste krigsherren. Och nu är han tvingad att kalla en ofrälse för ”far” och låtsas vara honom trogen.

I denna maktlabyrint måste nu Shingens kopia försöka navigera utan att törna emot alltför många grund. Samtidigt blir också frågan kring original och kopia högaktuell för skuggkrigaren. Har han egentligen något existensberättigande utöver att vara ersättare för en krigsherre, vars ande han gör sitt bästa för att återskapa? Gav han upp sitt egentliga liv i samma sekund som han accepterade uppdraget och hur ska han hantera det faktum att soldater numera är beredda att ge sitt liv för honom i tron att han är någon helt annan?

Visst är Kagemusha till viss del en återgång till den Kurosawa we all know and love men helt platt har han ändå inte lagt sig. Till att börja med känns det faktiskt lite ovant att se historien med sin klassiska kostymering och scenografi i färg – jidaigeki ska ju vara svart-vitt! Och i likhet med Dodes’ka-den försitter inte regissören många chanser att utnyttja färgmediet. Antingen genom mer eller mindre naturligt ljus, det är många soldater vi ser i siluett ståendes på en bergskam mot en dramatisk kvällshimmel. Alla olika klaner, generaler och arméer är också hjälpsamt färgkodade – när Shingens officerare sitter uppradade för krigsråd i den stora salen ser de ut som en ovanligt prunkade blomsterrabatt i sina magnifika kimonos (filmen vann också en BAFTA Award för sin kostymering).

Men Kurosawa har dessutom (till skillnad från Vägvisaren som ju var hyperrealistisk i detta avseende) plockat med sig lite av Dodes’ka-dens mer fantasifulla färgschema. Mynningsflammorna från avfyrade gevär lyser upp natten så att den mest av allt liknar en utfläkt neontetra (ni vet de där små röd- och blålysande fiskarna som tycks finnas i var mans akvarium). Kagemusha drömmer en mardröm där han jagas av Shingens spöke och här är även miljön helt fria fantasier; mot slutet av filmen tycks han helt ha absorberat sitt original och är utrustad med en sminkning som också får honom att se mer död än levande ut.

Eftersom många av Kurosawas jidaigeki-filmer handlar om samurajer på dekis får man ta sig tillbaka till Blodets tron för att hitta någon motsvarighet rent utseendemässigt sett. Antagligen kände Kurosawa detsamma för han har återigen plockat in en häst som en rätt uppenbar symbol – Shingens springare tillåter ingen annan på sin rygg. Ska kopian lyckas förkroppsliga tillräckligt mycket av sitt original för att lura till och med ett djur?

Tematiskt blandar Kagemusha rätt friskt. Vi får en välbekant syn på det här med öde, vilken också känns igen från Blodets tron. Så länge Takeda-klanen är ”orörlig som ett berg” kan den inte besegras. En anda som materialiseras genom kagemushan, vilken i sin tur kanaliserar den forna krigsherrens ande. Men så fort man överger den ståndpunkten är det givetvis kört.

Men jag tyckte också att det gick att hitta en del kristna element som kändes ganska intressanta. Dels är en av Shingens fiender kristen och bjuder sina oförstående allierade på rött vin. Dels skulle kagemushan, innan han plockades upp av Shingens bror Nobukado, straffas för sitt tjuvnadsbrott genom att korsfästas. Han blir ju dessutom på ett sätt klanens frälsare fram tills dess att de avsäger sin tro på honom.

Jag är antagligen lika stockkonservativ som Kurosawas japanska publik. Att se Kagemusha var lite som att komma hem igen; fantastisk kostymering, åtminstone ett par omsorgsfullt arrangerade scener som inte bygger på vacker natur, massiva statistscener och ryttare som korsar bilden fram och tillbaka utan att jag får någon som helst uppfattning om vilket läger de tillhör eller vilken deras egentliga funktion är.

Men till skillnad från vissa av de tidigare jidaigeki-filmerna är Kagemusha väldigt lång (180 minuter, Kurosawas tredje längsta film efter De sju samurajerna och Rödskägg) och jag tror att den hade kunna tjäna på att tajtas upp en aning. Nu finns det ännu mer utdragna scener än i Blodets tron och trots att regissören försökt att introducera lite mer av en drömkänsla i filmen hade jag önskat ett något rappare tempo.