alt. titel: Dodes’ka-den

På stadens soptipp har en liten kåkby vuxit fram. Där bor de försupna männen med sina fruar, vart och ett av paren utmärkta av sina röda, respektive gula kläder. Där bor mannen med de utmärglade kinderna och de döda ögonen, i ett hus intill trädet som är lika dött som hans känsloliv. Den spastiske Herr Shima och hans rivjärn till fru som alla, från kvinnorna runt vattenkranen, till grönsaksförsäljaren, till Herr Shimas kollegor, är lite rädda för. Den unga Katsuko som adopterats av sin suput till morbror och sjuka moster. Roku-chan tillsammans med sin mamma. Och så, lite vid sidan av, de som inte ens har något skjul att förskansa sig i: tiggaren och hans son i ett rostigt och hjullöst skal av vad som tidigare kan ha varit en Renault.

Det är Roku-chan som fått ge namn åt filmen. Han är inte riktigt som andra pojkar, utan ägnar dagarna åt sitt ”jobb” som förare av den endast i hans fantasi existerande spårvagnen som trafikerar soptippen. Med åtta turer före lunch och lika många efter är Roku-chan en upptagen herre. ”Dodes’ka-den” är onomatopoesin som Roku-chan ständigt upprepar för sig själv när ”spårvagnen” är i rullning.

Men Roku-chan är inte den ende som fantiserar på soptippen. Tiggaren bygger ständigt på ett luftslott till sig själv och sonen. Grinden ska självklart vara av gjutjärn, men i vilken stil? Spansk, engelsk? Och ska man satsa på ett modernt eller traditionellt kök? Men lika bra som han är på att fabulera ihop den ultimata bostaden, lika dålig är han på att se verkligheten i vitögat för att kunna ta hand om sig och sitt barn.

Det tog Kurosawa fem år att ta sig från Rödskägg till Dodes’ka-den och på färden plockade han upp färgfilm samt ett än mer episodiskt berättande (som dock även det bygger på en litterär förlaga). I likhet med många andra filmer av den här typen är det ingen rätlinjig historia som serveras, snarare ett utsnitt ur ett antal liv på soptippen.

Dessutom är framställningen strukturerad på ett sådant sätt att det hela stilistiskt ligger betydligt närmare en teaterpjäs, inte minst är likheterna med Natthärbärget slående. Bägge filmerna fokuserar på ett antal olika människoöden på samhällets absoluta botten och när man tänker efter — låter inte de druckna männens omkväden i Natthärbärget väldigt lika Roku-chans mässande?

Dodes’ka-den inleds med hur Roku-chan startar upp dagen med bön för att sedan ta spårvagnen på dess första tur och avslutas med att han kör hem den för natten och går för att äta kvällsmat. På samma sätt startar Natthärbärget upp på morgonen och avslutas på kvällen.

Efter en del hustrubyten inträder status quo för de försupna männen på soptippen. Kvinnogruppen runt den centrala vattenkranen påminner mer om en grekisk kör som ger uttryck för en kollektiv röst än en samling individer med egna öden och karaktärer. Det förekommer nästan lika många monologer rakt ut i tomma intet som dialoger. I detta påminner Dodes’ka-den inte så lite om nidbilden av en typisk Bergman-rulle.

Trots att Kurosawa visar oss bottenlös fattigdom i vilken man finner både mänskligt förfall och värdighet upplever jag, då till skillnad från Natthärbärget, ingen strävan från regissören att filmen på något sätt skulle vara realistisk. Atmosfären är snarare lite drömsk, den utgår som sagt från Roku-chans bild av världen. Möjligen är det det man ska ha med sig från Dodes’ka-den, att det inte finns en bild av världen, allt beror på vems skjul man befinner sig i för tillfället.

Stämningen understryks föga förvånande den här gången av färger, snarare än av ljus och skugga, och även om det av och till kan vara nog så effektivt (Katsuko som somnar av utmattning bland sina högar med färgade pappersblommor. Tiggarens technicolorhus på en Tim Burtonskt grön gräsmatta.) skapar det tyvärr inte samma skönhetsupplevelse som i Kurosawas tidigare filmer. Och med tanke på att Rödskägg i sin monokromatiska dräkt var snyggare, samt hade mer av en historia att berätta men ändå inte lyckades engagera mig hela vägen ut är det kanske inte så konstigt att jag blir än mindre involverad i Dodes’ka-den. Den är på sina ställen både rolig, hemsk och tragisk men blev icke desto mindre en film som jag satt mig igenom med ett halvt öga på klockan och en halv hjärna på vad jag skulle äta till lunch.

Filmen ger emellertid upphov till funderingar på hur kulturkommunikationerna mellan Japan och England egentligen såg ut vid den här perioden. Monty Python-gänget spelade in avsnittet ”Face the Press” i juli 1970 och det sändes på TV i september samma år. I avsnittet ingår den klassiska sketchen “Ministry of Silly Walks”. Dodes’ka-den hade japansk premiär i slutet av oktober 1970 och trots att det är nästintill tidsmässigt omöjligt med någon reell koppling finns det mer än bara en ytlig likhet mellan John Cleeses ministrietjänsteman och den välklädde men som sagt lätt spastiske Herr Shima. I alla fall när de rör på sig.

Dodes’ka-den blev nominerad till en Oscar för Bästa utländska film (Kurosawa förlorade mot Vittorio Da Sica) men floppade i hemlandet, möjligen för att det var något helt nytt regissören försökte komma med. Biopublik brukar inte vara vänligt inställd mot hävdvunna favoriter som försöker bryta ny mark. Resultatet blev ett misslycka rakbladsjälvmord 1971 och ytterligare fem år innan Kurosawa lyckades få ur sig en ny film.

Nej, Dodes’ka-den kändes verkligen inte som min typ av film. Och ändå…ändå… Kanske berodde det på att jag strax efter tittningen befann mig i ett sammanhang där det inte var aktuellt med vare film eller böcker. Oavsett anledning fann jag mig flera gånger under de dagarna återkomma fill filmen och som ett svagt eko höra Roku-chans tuffande. Kanske borde jag ge Dodes’ka-den en ny chans?

Annonser