alt. titel: Himmel och helvete, High and Low

Herr Gondo, fabrikschef vid företaget Förenade skor, får äntligen tillfredsställelsen att kasta ut de övriga cheferna från sin påkostade villa. De vill börja tillverka billigare fotbeklädnader för att öka företagets vinst men fabrikschefen har arbetat sig upp den hårda vägen och är alldeles för stolt för att göra skor i kartong och billigt skinn.

Herr Gondo har nämligen en plan. I största hemlighet har han sett till att få aktiemajoritet i företaget och nu är dagen D inne. Dagen då han slutgiltigt ska betala handpenningen för de sista aktieposterna. Det var inte lätt att skrapa ihop slantarna, men nu finns den där i hans hand. Checken på 50 miljoner yen. Nu återstår bara för hans assistent att flyga med pengarna till Osaka.

Med ödet vill annorlunda. Telefonen ringer och den här gången är det inte en uppspelt partner som berättar att allt är klart, utan en okänd röst som meddelar herr Gondo att sonen är dödens lammunge om pappa inte klämmer ur sig 30 miljoner yen i lösensumma. Självklart kommer pappa att betala. Men plötsligt står lille Jun framför sina föräldrar, eftersom han har hört sin mors oroliga rop.

Alla närvarande förstår snabbt att kidnapparen tagit fel och istället rövat bort chaufförens son Shinichi, Juns lekkamrat. Genast lugnar herr Gondo ned sig och slänger sig på telefonen för att ringa polisen, något han avfärdade som alldeles för farligt så länge han trodde att de gällde hans egen son. Kriminalaren herr Tokura är snart på plats med sitt team som riggar avlyssning och försöker få upplysningar ur Jun.

Men kidnapparen ger sig inte så lätt. Han ringer snart igen och förklarar frankt att han skiter i vilken grabb han lagt vantarna på, huvudsaken är att herr Gondo ska betala. För han vill väl inte ha ett oskyldigt liv på sitt samvete? Och det fina i kråksången är dessutom att kidnapparen nu inte kan dömas för utpressning, utan bara för bortrövande, ett brott som ger ett betydligt lägre straff.

Åhh, det här är så fenomenalt bra! Jag har sett Himmel och helvete en gång förut och själva handlingen kommer därför inte som någon större överraskning, men det är en rent fysisk upplevelse att se den här filmen. Jag blir varm i magen, skuttig i hjärnan och glad i mungiporna av att se herr Gondo (vem annars än Toshirô Mifune?!) brottas med det moraliska dilemmat i sitt strama och modernistiska 60-talshus.

Himmel och helvete är genre- och tempomässigt uppdelad i tre delar (eller akter antar jag att man också kan kalla det om man nu vill svänga sig med mer technolingo). Först ut är det närmast ett tajt kammarspel där rummets enhet råder. I princip allt utspelar sig i hallen och vardagsrummet med sin imponerande och, ska det visa sig, ödesdigra utsikt över den myllrande staden nedanför.

Här upplever Gondo sin största triumf och sitt största nederlag. Är han verkligen beredd att offra allt han slitit för i trettio år för någon annans son? Trots att det hela tiden är många karaktärer närvarande är det ofta det blir en one on one mellan Gondo och någon av de andra.

Hustrun (Kyôko Kagawa) i traditionell kimono som försöker övertala honom att betala lösensumman eftersom hon hoppas att hennes man inte kan vara helt hjärtlös. Chauffören Aoki (Yutaka Sada) som, med sin betydligt mindre kroppshydda, i mer än en bemärkelse befinner sig i underläge gentemot sin respektingivande arbetsgivare. Hans ständiga bugande och förtvivlade ursäkter för att han ber Gondo rädda en annan mans son är otroligt obehagliga eftersom de är så ångestladdade. But in a good way. Och i Gondos reaktion känner vi igen medlidandet, obevekligen blandat med det förargade förakt inför de som är svaga och behöver hjälp som känns igen från De sju samurajerna och Yojimbo.

Och så har vi poliserna med detektiven Tokura i spetsen, gestaltad av Tatsuya Nakadai som efter Yojimbo och Sanjuro får bevisa att han faktiskt kan spela positiva karaktärer också. Men i vissa avseenden får han ändå vara Yin till Gondos Yang, vilket understryks första gången de träffas – Tokura klädd i svart och Gondo i vitt. Inför poliserna försöker Gondo tappert att rationalisera varför det skulle vara vansinne att slänga ut de 30 miljonerna på lösensumman. Han har ju med handpenningen intecknat hela sin framtid (intressant att notera är att han aldrig talar om förvärvet som familjens framtid, det här är hans grej).

Efter kammarspelet är det mer av thriller och polisfilm som tar sin början. Då lämnar vi i princip herr Gondo och hans familj för att istället följa jakten på förövaren i ett obönhörligt hett Tokyo. Det finns alltså ett flertal likheter med den nästan femton år äldre Revolvern. Och på en femöring svänger Kurosawa och lyckas göra en lika tajt och olidligt spännande berättelse av det egentligen rätt prosaiska och oromantiska polisarbetet.

Nu får vi också chans att dyka lite djupare i den andra konflikt som antyddes uppe i herr Gondos luftiga hus och som också åberopas i titeln. För i 60-talets Tokyo är det stor skillnad på fattig och rik. Förtexterna rullas upp mot en stadslandskap som skulle kunna få en att tro att Himmel och helvete skulle bli en västervriden film om stadens menliga inflytande på solidaritet och människovärde.

Och på ett sätt är den också det. Även om vi i likhet med Revolvern egentligen inte får lära känna förövaren upplever jag att Kurosawa försöker få oss att uppamma ett visst medlidande för den situation som han och hans medmänniskor befinner sig i. Fattiga och desperata människor som inte fruktar vare sig dödsstraff eller helvetet eftersom hela deras liv har varit ett helvete.

Jag har heller ingen aning om hur verklighetstrogna regissörens zombielika knarkarhorder är när Himmel och helvete tar oss med till ett Tokyo som minst sagt känns främmande när man tänker på den moderna och neonskinande bild man har av staden idag. Här är det sjaskigt, desperat och så långt ned i skiten som det är möjligt att komma. Det är myllrande och svettigt och utgör en skarp kontrast till herr Gondos tuktade och luftkonditionerade fristad.

Det här är rent Kurosawaguld. För min del är Himmel och helvete så nära perfektion man kan komma och jag håller den för en av de bästa han gjort. Allt finns på plats: storyn, spänningen, dramat, moraliska spetsfundigheter, skådespeleriet, fotot och bilderna. Ska du bara se en Kurosawa i ditt liv är det den här, samurajer be damned!

Annonser