Yôjinbô (1961)

alt. titel: Yojimbo – Livvakten, Yojimbo

Som både den svenska titeln antyder och många säkert är medvetna om, betyder ordet yôjinbô eller yojimbo ”livvakt”. I det här fallet måste man väl konstatera att Toshirô Mifones (vem annars?!) namnlöse och korthuggne (heh…) ronin inte gör ett särskilt bra livvaktsjobb eftersom han i slutänden lämnar en remarkabelt livlös (men fridfull, det måste erkännas) stad.

There’s a new samurai in town… Alla tror att den senaste ronin som kommer till staden är ute efter ett jobb då stället hemsöks av två rivaliserade spelbossar, vilkas strider gör livet surt för alla vanliga invånare. Med undantag för tunnbindaren, tillika kistmakaren, vilken ständigt har bråda dagar och vars frekvens på bankandet är ett blött pekfinger i vinden för att bedöma det aktuella dödsläget.

Och jobbar gör nykomlingen förvisso, men kanske inte på det sätt alla tycks ha förväntat sig. Hans fullkomligt överlägsna svärdskunskaper gör honom mycket eftersökt av bägge bossarna, Seibê och Ushitora, men han planerar istället att hetsa dem mot varandra och därmed kunna rensa upp i stan. Det hela börjar bra, inom kort står de båda antagonisterna med sina miniarméer mot varandra i varsin ände av den lilla huvudgatan medan den namnlöse sitter och skrattar för sig själv. Men helt plötsligt anländer en officiell inspektör av stadens egentliga näring, siden, och en ofrivillig vapenvila måste inledas. Det blir dagar där spänningen mellan Seibê, Ushitora och deras påhejare skruvas till ohållbarhetens gräns.

Ytterligare en av dessa klassiska Kurosawafilmer som tydligt hämtat inspiration från lika klassiska amerikanska genrer: John Ford-westerns och Dashiell Hammett-noir. Vi har de oskyldiga byborna som lider under brottslighetens våldsamma ok och bara får hjälp från den lika namn- som motivlöse främlingen. Vi har ett flertal scener à la shoot out at main street. Samtidigt är spelet med ljus och skugga mer åt noirhållet, framförallt känner man igen fokuseringen på Mifunes ögon. Själva historien är också hårdkokt så det räcker.

Att se Yojimbo är som att återbesöka en kär och välkänd plats, bara för att upptäcka att den antagit nya egenskaper under tiden man varit borta och att detta är egenskaper som gjort den ännu bättre, vitalare, och mer spännande.

Den japanska jidaigekistilen gör att westerntemana känns fräschare än man trodde att de någonsin skulle kunna bli. Filmen hjälpte i sin tur till att förnya westerngenren genom att utgöra mönstret för Sergio Leones A Fistful of Dollars där Clintan för första gången spelar den namnlöse hjälten som rensar upp i stan och inte förväntar sig något tack efteråt.

Till skillnad från många av Kurosawas tidigare filmer, både samtida och jidaikgeki, innehåller Yojimbo egentligen inga som helst moraliska spetsfundigheter. Visst, byborna lider under bossarnas välde och bondsönerna överger sina fäder för att leva ett kort och spännande liv som gangster, men vår ronin lägger knappast fingrarna emellan när han tar itu med missdådarna. Han har inga större problem att utpressa och ljuga för att få dem uppretade nog att börja gå lös på varandra. Hans ohöljda förtjusning när marionetterna börjar dansa gör att man som tittare helt glömmer bort att eventuellt förfasa sig.

Vi får heller inga ledtrådar till varför den namnlöse hjälper byborna (även om det i ärlighetens namn inte tycks finnas så mycket kvar av stan när han är klar) istället för att tjäna sig en hacka på rivaliteten och helt enkelt leja ut sitt svärd till den som betalar mest. Kanske hade han helt enkelt tråkigt och det gick inget bra på TV just då? Han hjälper oombedd de som är i nöd men vägrar att ta emot ett tack för detta och ryter åt den bugande familjen att de ska ge sig iväg i rödaste rappet eftersom han avskyr patetiska människor. Familjens klängiga tacksamhet ska också komma att sätta honom rejält i klistret vad det lider.

Samtidigt som filmen är våldsam (den handlar ju ändå om död och avhuggna kroppsdelar mer än något annat) innehåller den också en hel del humor. Dels har man skapat en riktigt lyckad comic relief i bossen Ushitoras halvimbecille bror Inokichi (spelad av Daisuke Katô), en man med tänder som skulle gjort en uramerikansk hillbilly tårögd av lycka. Dels finns också humor av den mer hårdkokta varianten, signalerad genom vår ronins först möte när han kommer till den lilla staden: en hund som obekymrat kommer knallande med en hand i munnen.

Yojimbo är tonsatt av Masaru Satô och musiken länder filmen en alldeles speciell känsla med sin egentligen rätt hysteriska blandning av typiskt japanska toner och mer 60-talsjazziga sådana. Här utnyttjar Kurosawa samma grepp som i som i Blodets Tron: utdragna scener och klippningar fram och tillbaka utan att särskilt mycket egentligen, men istället för att bli segdraget stegras bara spänningen ytterligare. I likhet med Blodets tron är både scenografi, miljö och historia också minimalistisk men utan dess polerade finish, här är det återigen realismKurosawa som fått leka loss. Och jag gillar det skarpt.

3 reaktioner till “Yôjinbô (1961)”

  1. Jag var inte helt förtjust i Yojimbo när jag såg den. Det var iofs ett tag sen så kanske dags att se om den. Men jag tror mer det är min gamla vanliga Kurosawa-tvekan som kommer fram. För dig verkar Kurosawa verkligen gå hem för att underdriva. Kul… för dig, haha. 😉

    Jag gillade faktiskt Sanjuro bättre.

  2. Wohoooo! En film, ett namn jag känner igen! 🙂

    Jag läser och läser och känner verkligen ditt engagemang sippra ut mellan raderna. Jag är sjukt imponerad ska du veta även om jag inte ens kan se skillnad på filmaffischerna. Har du alltid varit såhär intresserad av japansk film eller är det Kurosawa enkom som lockar?

  3. @Jojjenito: Japp, jag har många njutbara timmar bakom mig 😀 Ja, här är vi ju tillbaka i jidaigeki och samurajer och det rätt bistra. Så om Sanjuro funkade bättre är det kanske lite lättsammare samrurajaction som gäller för din del?

    @Fiffi: Kul att något känns igen! 😀 Affischerna är ju total hit and miss — i bästa fall känner jag igen någon händelse från filmen som avspeglas på affischen men den skulle lika gärna kunna vara en affisch för storsäljaren ”Puttefnasker i skogen”… 😉

    Hittills har det bara varit Kurosawa och det är nog för att han är en av de där regissörerna som ett ganska eget språk. Att skådisarna sedan framför dialogen på japanska blir liksom mest en bisak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: