alt. titel: Yojimbo – Livvakten, Yojimbo

Som både den svenska titeln antyder och många säkert är medvetna om, betyder ordet yôjinbô eller yojimbo ”livvakt”. I det här fallet måste man väl konstatera att Toshirô Mifones (vem annars?!) namnlöse och korthuggne (heh…) ronin inte gör ett särskilt bra livvaktsjobb eftersom han i slutänden lämnar en remarkabelt livlös (men fridfull, det måste erkännas) stad.

There’s a new samurai in town… Alla tror att den senaste ronin som kommer till staden är ute efter ett jobb då stället hemsöks av två rivaliserade spelbossar, vilkas strider gör livet surt för alla vanliga invånare. Med undantag för tunnbindaren, tillika kistmakaren, vilken ständigt har bråda dagar och vars frekvens på bankandet är ett blött pekfinger i vinden för att bedöma det aktuella dödsläget.

Och jobbar gör nykomlingen förvisso, men kanske inte på det sätt alla tycks ha förväntat sig. Hans fullkomligt överlägsna svärdskunskaper gör honom mycket eftersökt av bägge bossarna, Seibê och Ushitora, men han planerar istället att hetsa dem mot varandra och därmed kunna rensa upp i stan. Det hela börjar bra, inom kort står de båda antagonisterna med sina miniarméer mot varandra i varsin ände av den lilla huvudgatan medan den namnlöse sitter och skrattar för sig själv. Men helt plötsligt anländer en officiell inspektör av stadens egentliga näring, siden, och en ofrivillig vapenvila måste inledas. Det blir dagar där spänningen mellan Seibê, Ushitora och deras påhejare skruvas till ohållbarhetens gräns.

Ytterligare en av dessa klassiska Kurosawafilmer som tydligt hämtat inspiration från lika klassiska amerikanska genrer: John Ford-westerns och Dashiell Hammett-noir. Vi har de oskyldiga byborna som lider under brottslighetens våldsamma ok och bara får hjälp från den lika namn- som motivlöse främlingen. Vi har ett flertal scener à la shoot out at main street. Samtidigt är spelet med ljus och skugga mer åt noirhållet, framförallt känner man igen fokuseringen på Mifunes ögon. Själva historien är också hårdkokt så det räcker.

Att se Yojimbo är som att återbesöka en kär och välkänd plats, bara för att upptäcka att den antagit nya egenskaper under tiden man varit borta och att detta är egenskaper som gjort den ännu bättre, vitalare, och mer spännande.

Den japanska jidaigekistilen gör att westerntemana känns fräschare än man trodde att de någonsin skulle kunna bli. Filmen hjälpte i sin tur till att förnya westerngenren genom att utgöra mönstret för Sergio Leones A Fistful of Dollars där Clintan för första gången spelar den namnlöse hjälten som rensar upp i stan och inte förväntar sig något tack efteråt.

Till skillnad från många av Kurosawas tidigare filmer, både samtida och jidaikgeki, innehåller Yojimbo egentligen inga som helst moraliska spetsfundigheter. Visst, byborna lider under bossarnas välde och bondsönerna överger sina fäder för att leva ett kort och spännande liv som gangster, men vår ronin lägger knappast fingrarna emellan när han tar itu med missdådarna. Han har inga större problem att utpressa och ljuga för att få dem uppretade nog att börja gå lös på varandra. Hans ohöljda förtjusning när marionetterna börjar dansa gör att man som tittare helt glömmer bort att eventuellt förfasa sig.

Vi får heller inga ledtrådar till varför den namnlöse hjälper byborna (även om det i ärlighetens namn inte tycks finnas så mycket kvar av stan när han är klar) istället för att tjäna sig en hacka på rivaliteten och helt enkelt leja ut sitt svärd till den som betalar mest. Kanske hade han helt enkelt tråkigt och det gick inget bra på TV just då? Han hjälper oombedd de som är i nöd men vägrar att ta emot ett tack för detta och ryter åt den bugande familjen att de ska ge sig iväg i rödaste rappet eftersom han avskyr patetiska människor. Familjens klängiga tacksamhet ska också komma att sätta honom rejält i klistret vad det lider.

Samtidigt som filmen är våldsam (den handlar ju ändå om död och avhuggna kroppsdelar mer än något annat) innehåller den också en hel del humor. Dels har man skapat en riktigt lyckad comic relief i bossen Ushitoras halvimbecille bror Inokichi (spelad av Daisuke Katô), en man med tänder som skulle gjort en uramerikansk hillbilly tårögd av lycka. Dels finns också humor av den mer hårdkokta varianten, signalerad genom vår ronins först möte när han kommer till den lilla staden: en hund som obekymrat kommer knallande med en hand i munnen.

Yojimbo är tonsatt av Masaru Satô och musiken länder filmen en alldeles speciell känsla med sin egentligen rätt hysteriska blandning av typiskt japanska toner och mer 60-talsjazziga sådana. Här utnyttjar Kurosawa samma grepp som i som i Blodets Tron: utdragna scener och klippningar fram och tillbaka utan att särskilt mycket egentligen, men istället för att bli segdraget stegras bara spänningen ytterligare. I likhet med Blodets tron är både scenografi, miljö och historia också minimalistisk men utan dess polerade finish, här är det återigen realismKurosawa som fått leka loss. Och jag gillar det skarpt.