Warui yatsu hodo yoku nemuru (1960)

alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well

Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.

Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.

Men polisen utredningar är till ingen nytta och åklagaren ser sig, trots användbara anonyma tips, tvingad att släppa en efter en av de häktade, vilka alla tiger som muren. Och tysta förblir de eftersom de en efter en tar livet av sig, alternativt råkar ut för mystiska olyckor utanför fängelsemurarna.

Onda män sover gott är i likhet med Att leva en uppgörelse med hierarkier som fostrar ohelig lojalitet, snarare än rättvisa och hederlighet, alltså den företagskultur som ungefär 30 år senare skulle komma att skrämma skiten ur amerikanerna. Här handlar det dock om tyngre grejor än att ryggradslösa stadstjänstemän inte törs genomdriva ett impopulärt förslag mot sina chefers vilja. Inom Bolaget förväntas det att man bokstavligt talat offrar livet för dess hemligheter och är man inte beredd att göra det, är risken stor att man blir ”övertalad”. Onda män sover gott eftersom det alltid finns svagare människor längre ned i systemet som får ta smällarna.

Och för dem som svurit att ta itu med dessa onda män, se till att de får sitt straff och upprätta någon form av rättvisa (vilket i själva verket är mer hämnd än något annat), återstår bara att bli lika onda som de. Vår protagonist konstaterar att man inte kan komma åt skurkarna med lagliga medel och den enda utvägen ligger därför i utpressning, kidnappning och inbrott. Detta fokus på mer sofistikerade brottslingar kan jämföras med det aningens enklare ”galna hund”-perspektivet i Revolvern – mot de onda männen i det stora företagets topp kan ingen polis hjälpa till.

Skillnaden mot Revolvern är också att Kurosawa införlivar en viss ambivalens, framförallt gentemot herr Iwabuchi själv. Han är högt älskad av sin dotter som, när misstankar kommer upp till ytan, inte kan tro att hennes far skulle kunna göra något så hemskt. I sällskap med henne får han också vara mer av en ämabel morfarsfigur än kallhamrad brottsling. Efter att protagonisterna deklarerat ”Det är honom eller oss” klipps direkt till en ensam och gammal man, varvid konstaterandet får en lätt omänsklig prägel. Så hemsk kan väl ändå inte herr Iwabuchi vara? Frågan är om Kurosawa blivit mer cynisk på äldre dar eller om det snarare handlar om ett samhälleligt systemskifte?

Men även om det finns ett visst patos i Onda män… är filmen framförallt en vanlig, hederlig thriller (vi får exempelvis inte veta något om de onda männens drivkrafter) med inslag av en kärlekshistoria och ekon av Hamlet. Det jag gillar med manuset är att det introducerad flera vändningar och komplikationer utan att historien för den skull blir krystad. Undantaget är en avgörande slutscen som gör att man undrar över om det var något som slängdes ihop tio minuter innan tagning, för det är ett återberättande som är sällsynt klumpigt.

Men den vägs med råge upp av den alldeles fenomenala inledningen vid bröllopsfesten, att se den är som att äta en avsmakningsmeny där varje finstämd rätt konstant överträffas av nästa . De imponerande hotellkulisserna, de otadliga kostymerna, den snabba introduktionen av den stackars låghalta Yoshiko, introduktionen till hela den snaskiga korruptionshistorien tack vare suffleringen av de cyniska journalisterna i bakgrunden, nervösa och lätt illamående ansiktsuttryck hos gästerna tack vare polisens (och journalisternas) närvaro, ackompanjerandet av de smällande champagnekorkarna och höjdpunkten med inrullandet av den massiva vita regeringshustårtan (som mest ser ut som en gräddbestruken flyttkartong) med en endaste röd ros instucken ett fatalt fönster.

Kurosawa har vid det här laget ett väl inarbetat stall av manliga skådespelare och vi återser alltså inte bara Mifune och Shimura (vilka för ovanlighetens skull inte har ett mästar-lärling-förhållande, utan exempelvis också Masayuki Mori (Rashômon, Idioten) som den korrumperade herr Iwabuchi samt Kamatari Fujiwara (Manzô i De sju samurajerna och Matashichi i Den vilda flykten) som chefsassistenten herr Wada, en av de lojala lägre tjänstemännen.

Regissören har också i betydligt högre grad än tidigare filmer (One Wonderful Sunday, Idioten, Att leva) använt sig av kontrasterande musik, särskilt den lilla visa som återkommer i flera variationer och som i tid och otid visslas av vår protagonist. Tyvärr tycker jag kanske inte att just visslandet fungerar särskilt bra, det framstår oftast mer som psykotiskt än naturligt i sammanhanget.

Mycket av handlingen försiggår i ordentliga rum och kontor, ofta inredda med ett överflöd av mörka träpaneler eftersom det är välbesuttna skurkar vi har att göra med. Man kan dock notera att alla kontor är moderna och västerländska medan herr Iwabuchis privata hem innehåller både klassiskt japanska rum (dotterns sovrum) och ett ”vanligt” kontor. Ytterligare ett teckens på hans ambivalens eller på dotterns oskuld? Men när Kurosawa använder sig av andra miljöer gör han det med besked. Det dagbrott dit herr Wada beger sig för att ta liv et av sig liknar med sina dimmor mest av allt ett rykande och stenbelagt helvetesgap och den utbombade ammunitionsfabriken ligger inte långt efter vad gäller olycksbådande symbolik.

Efter ett antal filmer ägnade åt historiska perioder återvänder Kurosawa med Onda män… som synes tillbaka till en nutida noirgenre, påminnande om Den berusade ängeln och Revolvern. Hans stil har blivit mer subtil, hans användande av bilder och metaforer likaså och filmen är helt enkelt en spännande och fantastiskt väl berättad historia om den mörka baksida som många av samhällets toppar rymmer.