alt.titel: Akira Kurosawas dömmar, Dreams, Akira Kurosawa’s Dreams

En liten pojke råkar bli vittne till rävarnas bröllopsprocession i solregnet. Eller råkar och råkar, han verkar springa ut i skogen i akt och mening att se den eftersom hans mamma varnade honom för just det. Hon påpekade också att rävarna inte gillar att ha åskådare. Men hemma igen har han all anledning att ångra sig eftersom modern meddelar att en räv var där och lämnade en hälsning och en kniv till pojken. Om han inte lyckas få rävarnas förlåtelse för sitt etikettsövertramp är han inte välkommen tillbaka hem (och då är det ju rätt uppenbart vad kniven är tänkt att användas till).

Ett gäng bergsbestigare har gått vilse i en vild snöstorm. Till slut måste även deras oförtröttlige ledare lägga sig ned i snön där han frestas att somna i för evigt i det bomullsmjuka mörkret. Men genom en sista kraftansträngning lyckas han skaka av sig letargin och se! Solen har kommit fram och strax framför dem ligger ju baslägret.

Berget Fuji står i brand tack vare en härdsmälta och det enda de sista överlevande människorna kan göra är att invänta den oundvikliga strålningsdöden. Alternativt ta saken i egna händer och lämmellikt kasta sig nedför klippbranten som de står på eftersom ”Waiting to die isn’t living”.

Häpp, så kan det se ut när man får ta del av en annan persons drömmar. En person som dessutom har möjlighet att gestalta sina drömmar på film, uppbackad av inga mindre än Steven Spielberg och George Lucas.

Vackert? Utan tvivel. Rapsodiskt? You bet. Obegripligt? I mångt och mycket. Spontan reaktion? WTF!

Ja, jag kan väl lugnt säga att Akira Kurosawas drömmar var den första av regissörens imponerande produktion där jag inte bara en, utan flera gånger, såg mig föranledd att muttra ”Men vad äääär det här?!” Att Kurosawas andra filmer generellt sett är mycket bra gör tyvärr inte hans drömmar något särskilt mycket bättre eller begripligare.

När jag så här i efterhand försöker rekonstruera de olika tablåerna (många av dem är alldeles för osammanhängande för att kunna kallas för historier) tycker jag mig förvisso kunna se något av en röd tråd. Alla drömmarna verkar på ett eller annat sätt handla om döden (antingen i form av självmord eller yttre hot) eller människans dårskap, kanske tydligast uttryckt i drömmen om kärnkraftverket (”Man’s stupidity is unbelievable”). Dessutom både börjar och avslutas den med en procession eller parad.

Tyvärr gör inte de här slutsatserna någon skillnad för min upplevelse av filmen. Utseendemässigt är till exempel drömmen om de nedhuggna persikoträden fullkomligt utsökt men i övrigt ett stort ”Jaha”. I den sista drömmen säger en vis gammal man en massa fina saker om hur människan borde leva sitt liv. Hint: som en del av naturen, ”the natural way”, och på så sätt blir inte ens döden en tragik utan något man kan fira. Men för mig blir det inte det minsta djupsinnigt, utan känns bara som ytliga sockervaddsplattityder.

Vissa drömmar innehåller också en hel del effekter, signerade inga mindre än Industrial Light and Magic. Men medan en konststudents vandringar genom några av van Goghs mer kända tavlor fungerar riktigt bra (bortsett från den lilla petitessen att jag tyvärr aldrig gillat holländarens bildspråk) ser de överdimensionerade post-apokalyptiska maskrosorna tillsammans med en behornad demon mest ut som något från Trolltider. Scenen med härdsmältan bakom Fuji var inte särskilt mycket snyggare den även om det skulle vara intressant att veta hur aktualiserad just den drömmen (“Mount Fuji in Red”) blev i samband med Fukushima.

Jag vet inte, kanske skulle Akira Kurosawas drömmar tjäna på en omtitt. Men just nu måste jag erkänna att suget efter en sådan ligger mycket långt bort. Även om filmen är vacker saknar jag den stramare skönheten från exempelvis Den berusade ängeln och inte minst en saftig historia i stil med Ran.