alt. titel: Idioten, The Idiot

Om Kurosawas mästerverk Rashômon utforskade människans drivkrafter utifrån själviska motiv fokuserar han i Idioten mer på det motsatta spektrat. Vad kännetecknar sann godhet? Total uppoffran för andra människor rent fysiskt? Nonchalerande av den egna bekvämligheten? Att närma sig varje medmänniska på hans eller hennes villkor? Och hur skulle en person som besatt denna sanna godhet ses av andra? Uttalanden som ”Han är ju så snäll att han är dum” är inte helt ovanliga. Fjodor Dostojevskij försökte besvara den frågan i sin mastodontroman Idioten och historien om Prins Mysjkin blir i Akira Kurosawas händer historien om den blide Kameda.

Kameda och Akama träffas på väg mot Hokkaido. Kameda berättar att han har varit krigsfånge och på vippen att arkebuseras, en upplevelse som han tror kanske gjort honom galen. Han har spenderat tid på ett hospital på Okinawa. Redan innan han åkte iväg till kriget blev han kallad för idiot, kanske på grund av sina epileptiska anfall. Akama delar i sin tur med sig av sin kärlekshistoria med den sköna Taeko, en kvinna som sedan Akama lämnat Hokkaido levt tillsammans med en annan man, Tohata, utan att de varit gifta. Det (och eventuellt andra händelser, oklart vilka) har gett Taeko dåligt rykte och Tohata erbjuder nu 600 000 yen till den man som kan tänka sig att gifta sig med Taeko.

Väl framkomna till snöigt och djupfryst Hokkaido ser de bägge männen ett foto av Taeko vid järnvägsstationen och Kameda blir omedelbart bergtagen av hennes olyckliga ögon. Han fortsätter sedan till sin släkting Ono vars assistent Kayama gått med på att ge Kameda husrum. Ono har två döttrar och den ena av dem, Ayako, blir omedelbart fascinerad av Kameda, mannen alla kallar för idiot. Men trots att Kayama är den som antagit Tohatas erbjudande om den stora belöningen för att gifta sig med Taeko är även han egentligen förälskad i Ayako. Spelet kan börja.

En hel del teman i Idioten gör att jag gärna hade vetat mer. Mer om Dostojevskijs bok som jag än så länge inte läst. Mer om hur Kurosawa i femtiotalets Japan tänkte kring de uppenbart kristna kopplingarna som karaktären Kameda utsöndrar i ett österlandsreligiöst perspektiv. Mer om efterkrigstidens Japan eftersom jag anar att exempelvis klädsel (västerländsk kostym eller traditionell kimono) ger signaler som jag nu sannolikt missar kapitalt. Mer om Japan överhuvudtaget då jag från det frusna Hokkaido snarare får ryska än japanska kopplingar. Å andra sidan är Hokkaido den del av Japan som ligger närmast Ryssland och alltså rimligtvis kan dela en hel del influenser vad gäller exempelvis kultur och arkitektur.

I helhet är Idioten heller ingen perfekt berättad historia, inget Rashômon-under av berättarekonomi. I nuvarande skick ligger den på modiga 167 minuter, vilket ändå är radikalt kortare än regissörens ursprungliga 265. Kurosawa hade tänkt sig en Harry Potter and the Deathly Hallows-variant men tvingades att klippa ihop sina två filmer till en. Det gör förstås att berättandet ofta känns ganska klumpigt och abrupt, framförallt i början där Kurosawa fått ta sin tillflykt till både texter och VO för att lägga grunden till sitt drama.

Det är alltså svårt att avgöra vad som är ”naturliga” bryt och tveksamheter i berättelsen och vad som tillkommit efter regissörens Frankenstein-artade klippochklistraarbete. Kameda talar förvisso alltid sanning, är oförmögen att förställa sig det allra minsta, gråter gärna när han blir berörd och känner för den olyckliga Taeko på ett sätt som inger rätt saftiga Jesus-vibbar. Men trots detta känner jag mig aldrig riktigt säker på ifall det är detta som gör honom ”god”. Han berättar också för Ayako hur han uppfylldes av en stor kärlek till hela mänskligheten vid beskedet av sin inställda dödsdom, men denna kärlek tar sig som sagt främst uttryck mot Taeko. Ayako kommenterar dock mot slutet att Kameda äger den ovanliga egenskapen att ”kunna älska utan hat”, är det kanske den kärleken som är godhet?

Just relationen mellan Kameda och Taeko är också svår att få grepp om, hon är (enligt Kameda själv) en djupt olycklig kvinna. Men hennes sinnesstämning tycks främst ta sig uttryck genom att ena dagen övertala Kameda att en ömsesidig förening dem emellan inte skulle göra någon glad, för att nästa dag tvinga honom att överge alla andra relationer till förmån för deras. Tydligt är att åtminstone hans omgivning tycker att han är korkad och att han själv är fullt på det klara med att han är annorlunda, men inte helt med på varför folk tycker illa om hans olikhet.

Storymässigt finns alltså en hel del övrigt att önska men Idiotens styrka ligger därmed istället i Kurosawas personregi och val av skådespelare. Masayuki Moris Kameda ser inte mycket ut för världen med sitt rätt intetsägande ansikte, sin rock och prudentliga lilla halsduk, snarare som en ovanligt beige banktjänsteman eller revisor. Det känns helt osannolikt att det är samme man som spelade den stränge samurajen i Rashômon.

Men hans uppenbarelse matchar perfekt både den mer dramatiska och utlevande Toshirô Mifune som yakuza-Akama (vilken i sin skinnjacka och polisonger inte sällan påminner om en raggare eller varför inte en lite äldre och mer sliten Matsunaga) och den iskalla men bottenlöst olyckliga Taeko, spelad av Setsuko Hara. Skådespelarprestationerna i kombination med Kurosawas rent filmiska teknik gör att jag i de flesta pratscener finner mig djupt fascinerad. Ofta betydligt mer än i de scener som borde vara ämnade att föra handlingen framåt.

Idioten innehåller, likt Den berusade ängeln och Revolvern, många arrangerade scener (som vanligt gärna mellan tre olika personer) – en föraning om deras skönhet kommer relativt tidigt i återspeglingen av Akamas och Kamedas ansikten på var sida om Taekos foto i fönstret vid järnvägsstationen (vilket naturligtvis också förebådar kärlekstriangeln dem emellan). Många snabba klipp på ansiktsnärbilder som ofta blir övertydliga men ändå skapar en stundtals olidlig spänning i de olika ”pratscenerna”. Eldskenet som flera gånger tillåts spela över Setsuko Haras ansikte gör mig övertygad om att jag aldrig sett en vackrare eller mer förtvivlad kvinna. Iskarnevalen med hemska masker och facklor till tonerna av Musorgskijs ”En natt på Blåkulla” blir en ruskig påminnelse om de maror som tycks rida alla inblandade utom just Kameda.

Allt det här gör att jag inte kan annat än beklaga det faktum att Kurosawa inte fick chans att genomföra sin vision, för genom hela Idioten anar man ett superbt melodram som nu bara glänser till här och var.

Annonser