En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Shizukanaru kettô (1949)

alt.titel: The Quiet Duel

Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.

Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.

Subarashiki nichiyôbi (1947)

Här hade jag kunnat utgjuta mig i 2012 års hittills längsta rant om hur mycket jag grämer mig över att jag inte kunnat få tag på filmen Asu o tsukuru hitobito (Those Who Make Tomorrow) från 1946. Den var något av ett mellanspel som Kurosawa gjorde tillsammans med två regissörskollegor för att stödja Toho-studions fackförening. Uppenbarligen inget regissören själv var särskilt stolt över eftersom han enligt uppgift aldrig tagit upp den som ett av sina verk.

Istället får vi kasta oss rakt över film nummer 7 (eller 6 beroende på hur man nu väljer att räkna).

***

alt.titel: One Wonderful Sunday

I efterkrigstidens Tokyo finns det hundratals par som Yuzo och Masako. Fattiga som kyrk- (eller kanske shintotempel-)råttor är de hänvisade till att enbart kunna träffas på söndagarna, den enda lediga dagen. Men vad blir det för nöje i det, grumsar Yuzo, när deras sammanslagna resurser inte uppgår till med än 35 yen? Dessutom går det hans mansära förnär att behöva spendera Masakos pengar.

Waga seishun ni kuinashi (1946)

alt.titel: No Regrets For Our Youth

Tidigt 1930-tal i det kejserliga Kyoto och en grupp studenter har picnic i det gröna. Deras vandringssånger förbyts i lovprisanden av kunskapens högborg när de kommit upp på kullen som ger dem utsikt över Kyotouniversitetet, deras alma mater.

Men verkligheten tränger sig raskt på i form av maskingevärseld och framförallt den glasögonprydde Noge uttrycker sin avsky för den sittande regeringens militarism och fascism. Ett par år senare är det är hårda tider för allt som ens luktar marxism och utbildningsministeriet vill avsätta bland annat den populäre professor Yagihara (oklart dock för exakt vilka åsikter). Studentrevolterna är ett faktum men upproret till ingen nytta – universiteten och de utpekade lärarna måste böja sig för övermakten.