Subarashiki nichiyôbi (1947)

Här hade jag kunnat utgjuta mig i 2012 års hittills längsta rant om hur mycket jag grämer mig över att jag inte kunnat få tag på filmen Asu o tsukuru hitobito (Those Who Make Tomorrow) från 1946. Den var något av ett mellanspel som Kurosawa gjorde tillsammans med två regissörskollegor för att stödja Toho-studions fackförening. Uppenbarligen inget regissören själv var särskilt stolt över eftersom han enligt uppgift aldrig tagit upp den som ett av sina verk.

Istället får vi kasta oss rakt över film nummer 7 (eller 6 beroende på hur man nu väljer att räkna).

***

alt.titel: One Wonderful Sunday

I efterkrigstidens Tokyo finns det hundratals par som Yuzo och Masako. Fattiga som kyrk- (eller kanske shintotempel-)råttor är de hänvisade till att enbart kunna träffas på söndagarna, den enda lediga dagen. Men vad blir det för nöje i det, grumsar Yuzo, när deras sammanslagna resurser inte uppgår till med än 35 yen? Dessutom går det hans mansära förnär att behöva spendera Masakos pengar.

Den oböhörligt positiva Masako försöker hitta saker som de kan göra som inte kostar något, men det allra mesta skjuts lika obönhörligt i sank av den tjurige Yuzo. Hon vill titta in i ett visningshus som de aldrig någonsin kommer att ha råd med, med motiveringen ”det kostar inget att titta”. Han tycker att det är slöseri med tid. Medan Masako låtsas att de redan bor i huset och börjar möblera det med möbler, vilkas införskaffande är lika ouppnåeliga som handpenningen, faller Yuzo i surmulna grubblerier över sina fallfärdiga skor.

De äter sin matsäck på en av sina favoritplatser och minns att körsbärsträden blommade när de var där för första gången. Masako: ”Snart blir det vår igen”. Yuzo: ”Tänk om det börjar snöa?”

Med One Wonderful Sunday slår Kurosawa in på ytterligare ett nytt spår (efter att tidigare ha prövat historisk judofilm, ren propagandafilm och kärleksmelodram) – neo-realism (även om en hel del scener är filmade i studiomiljö). Det som händer i filmen är egentligen inte av någon monumental betydelse för andra än Yuzo, Masako och alla vi som följa med dem just den här söndagen.

Att svartabörshajar köper upp alla de billigaste konsertbiljetterna för att sedan i samma kö sälja dem dyrt tillhörde sannolikt vanligheterna. Men för paret innebär det att de inte har råd att lyssna på konserten de hade sett fram emot. När Yuzo försöker vara manlig och stå på sig mot de ljusskygga försäljarna blir han raskt nedslagen och än mer förödmjukad. Länge vill man bara säga åt den vuxne mannen, vilken beter sig som ett tjurigt och bortskämt barn, att skärpa sig. Men hans bottenlösa förtvivlan inför sin, som han ser det, omöjliga livssituation ger i alla fall mig en viss sympati för honom.

En sympati som han raskt gör sig kvitt när han strax därefter gör sitt bästa för att stöta bort Masako, det enda han har och den enda som står honom bi genom vått och torrt. Men hennes orubbliga tro på deras tvåsamhet och på att framtiden lovar något mer än de har nu är vad som håller dem uppe och som till slut gör att till och med Yuzo kan ge uttryck för, om inte tillförsikt, så i alla fall inte nattsvart pessimism.

Mellan Chieko Nakakitas Masako och Isao Numasakis Yuzo finns just den där trovärdigheten och naturligheten som jag saknade i No Regrets… Framförallt Chieko Nakakita porträttering av en kvinna som tycks klara av i princip allt med förtröstan är oerhört tilltalande och här hittar jag äntligen en riktigt fin kvinnoroll hos Kurosawa.

Vi slipper också montagen från No Regrets… men klippningen sitter där den ska; den improviserade baseballmatchen påminner med sina skrattade ansikten om volleybollmotsvarigheten i The Most Beautiful och när paret skyndar sig till sin konsert väller det hetsigt glädjefylld förväntan från filmen.

Tempomässigt finns fortfarande en del problem och framförallt den avslutande scenen vid den övergivna amfiteatern är ganska rejält för lång. Men eftersom Schuberts ofärdiga symfoni är en av mina personliga favoriter var det ändå roligt att kunna dela den med Masako och Yuzo och jag tyckte att hoppen fram och tillbaka mellan deras ansikten som återspeglar den imaginära musiken fungerade riktigt bra. Däremot blev Masakos försök till ett direkt tilltal och genombrytande av den fjärde väggen inte det minsta lyckat, utan bara sentimentalt och klumpigt manipulativt.

One Wonderful Sunday är Kurosawas sjunde (eller…, ja, ni fattar) film och nu märks det att han börjar få koll på saker och ting. Han är på god väg att hitta sitt eget uttryck, inte minst visuellt. Även budskapet är nu mer socialt än politiskt och får därmed en helt annan angelägenhet och nerv. Socialrealismen i samklang med Masako och Yuzos förhållande gör att jag hejar på dem för allt jag är värd. Det är de värda.