En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Subarashiki nichiyôbi (1947)

Här hade jag kunnat utgjuta mig i 2012 års hittills längsta rant om hur mycket jag grämer mig över att jag inte kunnat få tag på filmen Asu o tsukuru hitobito (Those Who Make Tomorrow) från 1946. Den var något av ett mellanspel som Kurosawa gjorde tillsammans med två regissörskollegor för att stödja Toho-studions fackförening. Uppenbarligen inget regissören själv var särskilt stolt över eftersom han enligt uppgift aldrig tagit upp den som ett av sina verk.

Istället får vi kasta oss rakt över film nummer 7 (eller 6 beroende på hur man nu väljer att räkna).

***

alt.titel: One Wonderful Sunday

I efterkrigstidens Tokyo finns det hundratals par som Yuzo och Masako. Fattiga som kyrk- (eller kanske shintotempel-)råttor är de hänvisade till att enbart kunna träffas på söndagarna, den enda lediga dagen. Men vad blir det för nöje i det, grumsar Yuzo, när deras sammanslagna resurser inte uppgår till med än 35 yen? Dessutom går det hans mansära förnär att behöva spendera Masakos pengar.

Waga seishun ni kuinashi (1946)

alt.titel: No Regrets For Our Youth

Tidigt 1930-tal i det kejserliga Kyoto och en grupp studenter har picnic i det gröna. Deras vandringssånger förbyts i lovprisanden av kunskapens högborg när de kommit upp på kullen som ger dem utsikt över Kyotouniversitetet, deras alma mater.

Men verkligheten tränger sig raskt på i form av maskingevärseld och framförallt den glasögonprydde Noge uttrycker sin avsky för den sittande regeringens militarism och fascism. Ett par år senare är det är hårda tider för allt som ens luktar marxism och utbildningsministeriet vill avsätta bland annat den populäre professor Yagihara (oklart dock för exakt vilka åsikter). Studentrevolterna är ett faktum men upproret till ingen nytta – universiteten och de utpekade lärarna måste böja sig för övermakten.

Zoku Sugata Sanshirô (1945)

alt.titel: Sanshirô Sugata II, Judo Saga II

Yokohama, 1887. Staden är överlupen av okultiverade och gigantiska amerikaner vars nävar tycks klia efter att slå oskyldiga japaner på käften. En som försöker stå upp mot dem är vår vän judomästaren Sugata, men någon underhållningsmatch mot en boxare vill han inte vara med om. Han försöker övertala den jujutsumästare som ställt upp att gå därifrån men får veta att sedan judo blivit populärt vill ingen längre lära sig jujutsu. Denna förnedring av sin konst är det enda sättet för den stackars mannen att tjäna lite pengar.

Ichiban utsukushiku (1944)

alt. titel: The Most Beautiful

I likhet med alla andra länder blev givetvis även den japanska filmindustrin påverkad av landets deltagande i andra världskriget. Medan Akira Kurosawas debut Judo Saga inte var överdrivet patriotisk var hans andra film en renodlad propaganda-dito, en ”movie of the people”. Man vet vad timmen är slagen redan under förtexterna eftersom filmen inleds med budskapet ”Attack and destroy the enemy”.

I The Most Beautiful får tittarna bekanta sig med flickorna som arbetar i en av Tokyos optikfabriker. De är fullt medvetna om betydelsen av sitt arbete – deras produkter kommer en dag att innebära bättre vapen för de stridande styrkorna. Men det är inte bara ren produktion som är betydelsefull, i ett inledande tal poängterar direktören för sina arbetare vikten av disciplin, vaksamhet, ansvar och att det är av högsta prioritet att genom sin attityd skapa en ”respectful, silent workplace”. Produkt och person knyts samman – en undermålig inställning skapar en undermålig produkt.