alt. title: Skandalen, Scandal

Ett ögonblicks ingivelse och skandalen är ett faktum. Målaren Ichirô Aoye ger den unga sångerskan Miyako Saijo skjuts på sin motorcykel till deras gemensamma hotell. Det faktum att en känd man anländer tillsammans med en ännu mer känd kvinna (vars image dessutom liknar den Britney Spears försökte sig på i början av sin karriär) och att de bägge befinner sig i hennes rum är nog för att tabloidjournalisterna ska bli alldeles till sig i trasorna.

En oskyldig situation hamnar på bild tack vare paparazzis (tio år innan begreppet som sådant uppfanns) och runt detta ”fotografiska bevis” spinner blaskan Amour en kärlekshistoria med hänvisning till pressens frihet. Aoye vill gärna tro att han lever i ett fritt samhälle där man inte bara kan hitta på sådana saker och funderar på att stämma Amour.

Det är nu som brännvinsadvokaten (ja, både bildligt och bokstavligt talat) Hiruta erbjuder Aoye sina tjänster. Alla runt omkring målaren försöker avråda honom från att anlita den opolerade och ständigt nysande advokaten men efter att Aoye träffat Hirutas TBC-sjuka dotter Masako är det inte tal om någon annan advokat.

Det ska visa sig att Aoye, och även Sijo som hoppat på rättsprocessen, lägger sina öden och rykten i rätt skakiga händer. Hiruta super inte bara till lite allt som oftast utan har också vissa spelrelaterade problem. Och vem vill sponsra advokatens vadslagning, om inte Amours illistige redaktör?

Återigen bjuder Akira Kurosawa på radarparet Toshirô Mifune och Takashi Shimura. Shimuras advokat påminner en hel del om läkaren Sanada i Den berusade ängeln i sin svaghet (vi har även TBC-elementet). Men där Sanada ändå lyckades klamra sig fast vid någon spillra av en tidigare värdighet har Hiruta aldrig haft någon.

Hulkande fyllebekänner han för sin (sängliggande och TBC-sjuka!) dotter att han alltid varit den som blivit lurad och därför tyckte att det för en gångs skull skulle kunna vara skönt att vara den som lurar någon. Att den lurade sedan är hans klient och att den som orkestrerar det hela är den han egentligen ska försvara klienten emot klarar han liksom i sammanhanget inte riktigt av att hantera. Han ska bättra sig. Imorgon. Efter nyåret. Som protagonist är Hiruta tyvärr lite för patetisk för att det ska fungera och man blir mest bara less på honom.

Övriga karaktärer är inte heller till så mycket hjälp i denna ganska långsamma historia. Sångerskan Saijo utvecklas aldrig till något mer än skönsjungande ögongodis med mer moral än tidningarna vill ge henne och den ärligt talat rätt vidrigt Pollyanna-käcka och förstående Masako ska vi inte tala om. Hennes närvaro gör oftast att Skandalen glider över i något som mer liknar en Douglas Sirk-rulle och det fixar den inte.

Mifunes Aoye tycks hela tiden övernaturligt säker på att Hiruta ska göra det rätta till slut och att sanningen ska segra, trots att omständigheterna och de omkring honom med mer cyniska ögon gör sitt bästa för att övertyga honom om motsatsen. Eftersom filmen egentligen primärt handlar om Hirutas personliga kamp mot sin egen svaghet skapas aldrig den där känsligt balanserade relationen mellan honom och Aoye som man fick sig till livs i både Den berusade ängeln och Revolvern.

Fokuset vinglar som sagt lite fram och tillbaka mellan skandalspåret och Hirutas kamp men avslutas i en traditionell rättegångsberättelse. Jag känner mig inte helt insatt i japanska rättsprocesser i början på 50-talet men kan i alla fall konstatera att deras gång åtminstone upplevs som betydligt mer filmiskt än juridiskt motiverade. Käranden snarare än advokaten kommer med uttalanden; advokaterna ägnar sig åt att förhöra varandra istället för att förhöra vittnen.

Det här blev en mellan-Kurosawa, intressant för helheten, men troligen inget jag kommer att se om. Historien kring Skandalen saknar nerv och driv och spenderar alldeles för mycket tid på fylleprat. Till och med regissörens fenomenala öga tycks för det mesta ha haft semester, vi får oss till livs några ynkligt snygga vinklar men för det mesta är det rakt-upp-och-ned och lite tråkigt. Inte ens dess aktualitet vad gäller temat rörande rätten till ett privatliv och medias möjlighet att fabulera kring kändisar lyfter filmen nämnvärt.