Akahige (1965)

alt titel: Rödskägg, Red Beard

Ta bort hältan och käppen och sätt istället dit ett rejält skägg på Gregory House. Gör honom sedan till japan och vad har man då? Kunde du inte den lätta? Toshirô Mifune, så klart!

Fast här heter den brumbjörnsaktiga karaktären istället Dr. Kyojô Niide eller Rödskägg (vi får ta personalen på orden eftersom filmen är i svart-vitt). Han driver ett fattigsjukhus men är samtidigt läkare till rikare patienter som han läxar upp i sann House-anda. Vare sig de bara är feta istället för sjuka, en far som försöker avpolletera sin dotter eller en girig bordellmadam.

Till sjukhuset kommer så en dag den unge och ärelystne läkaren Noboru Yasumoto. Men att osjälviskt tjäna på ett ställe där patienterna luktar illa, är lusiga och inte kan betala för sig var inte riktigt vad Dr. Yasumoto hade tänkt sig, han hade siktet betydligt högre ställt. Inte heller hans företrädare är något större fan av sjukhusets patientpopulation och är därför själaglad över att Yasumoto är där för att lösa av honom.

Yasumoto bestämmer sig för att bara vara emot, när han blir tillräckligt jobbig kommer Dr. Niide säkert att inse det fruktlösa i att ha honom kvar och kasta ut honom. Men Niide är en slug jäkel och låter Yasumoto hållas (efter att han sett till ta del av den yngre läkarens föreläsningsanteckningar). Yasumoto kan inte undgå att komma i kontakt med de olika patienterna. Exempelvis Sahachi, vilken trots sin sjukdom jobbar och står i för att kunna skaffa lite pengar så han kan köpa bättre mat och dela med sina sjukare medpatienter. Eller den mystiska ”Bönsyrsan” som med sin hysteriska åkomma bara kan botas av Dr. Niide.

Det är i ett möte med den förrymda Bönsyrsan, ett möte som nästan kostar Yasumoto livet, som det börjar gå upp för honom vad det betyder att arbeta på sjukhuset och verkligen göra skillnad för sina patienter.

Trots att Dr. Yasumoto är vuxen (eller åtminstone färdigutbildad) när han hamnar under Dr. Niides vingar är det svårt att inte se Rödskägg som en klassisk coming-of-age-historia. För en gångs skull är det Mifune som får vara mästaren till Yôzô Kayamas inledningsvis något motsträvige lärling. Men till skillnad från gangsterligisten Matsunaga i Den berusade ängeln (där det ju var Mifune som var ”lärlingen” till Takashi Shimuras Dr. Sanada) tar Yasumoto till sig Niides livslektioner och blir en värdefull medarbetare på sjukhuset. Som synes finns även likheter med The Quiet Duel där den mosträviga Rui i sjukhusmiljö lärde sig en läxa om vad som betyder något här i livet.

Det är som sagt främst i kontakten med patienterna, sjuka som döende, som Yasumoto inser att han kommit lindrigt undan här i livet. Sjukhuset blir en ramberättelse genom vilket vi får inblick i flera olika småhistorier, men så bygger också filmen på en novellsamling av Shôgorô Yamamoto.

I likhet med Himmel och helvete dundrar här Kurosawa (fast inte riktigt lika andlöst) mot fattigdomens gissel – många av patienterna eller deras anhöriga lever miserabla liv där de måste stjäla eller tigga för att klara livhanken och hälften av sjukhusets klienter har blivit sjuka just för att de är fattiga. Yasumoto (som tycks komma från en välbärgad familj) får möta tolvåriga flickor som tvingas till prostitution när deras mödrar har dött och småpojkar som måste dölja för sin familj att de stjäl för att bespara dem skammen.

Problemet är bara att i takt med Yasumotos ökande präktighet tappar Rödskägg engagemanget i karaktären. Filmen är intressant, fantastiskt snygg (Kurosawa jobbar här mycket med skuggor i form av silhuetter) och man förstår verkligen att regissören själv brann för fattigdomsämnet men jag känner egentligen inte särskilt mycket, varken för Yasumoto eller hans patienter.

Inte ens för Mifune som Rödskägg kan man uppbåda någon större känsla, hur välansat hans skägg än är och hur många skrattrynkor han än får i ögonvrårna när han skrockar – en brumbjörnskaraktär skrattar aldrig. Niide är helt enkelt för idealiserad. Han vet alltid bäst, kan skälla och dalta precis när det behövs, hyperasketisk och är i många avseenden så självutplånande att det är märkligt att han ens syns i bild. Eventuellt för att tillfredsställa Mifunes samurajfans får Niide till och med slåss lite, något han givetvis ångrar direkt efter. Då var den slitne Dr. Sanada i form av Takashi Shimura en betydligt mer intressant mästare. Eller varför inte Mifune själv som den ångestfyllde Dr. Kyoji Fujisaki 15 år tidigare?

Dessutom stör jag mig lite på de övertydliga sexuella anspelningarna hos både patienten Bönsyrsan och en skadad flicka som under en operation är upphängd som i en gynstol. Yasumoto har i uppdrag att hålla hennes ben och när Yôzô Kayama filmas från flickans huvudgärd är anspelningen rätt uppenbar. Dessutom får patienten vrida sig och stöna som vore det tal om något helt annat än att folk gräver i hennes innandöme med peanger. Jag stör mig på det därför att jag inte ser syftet med det, varken för historien som sådan eller för Yasumotos utveckling. Men det är kanske en japansk grej?

Rödskägg är en klar mellanKurosawa för min del, bättre än till exempel Skandalen men fortfarande inget som ligger i toppskiktet. Utan engagemanget för karaktärer eller historien räcker inte Kurosawas utsökta bilder hela vägen.