Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.

Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.

Lord Hidetora av Ichimonji-klanen har efter femtio år av blodiga strider slutligen enat landet och tycker nu att det kan vara honom väl unt att dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Det faktum att filmen inleds med en vildsvinsjakt där bytesdjuret är en galt som är så gammal att han nu blivit oätlig borde ge en hint om att detta är en fåfäng förhoppning. Men så länge Hidetoras tre söner Taro, Jiro och Saburo kan stå enade under Taros ledarskap torde väl freden vara säkrad även i framtiden? Tja, hur länge tror vi att det dröjer innan bröderna flyger varandra i strupen? Faktiskt nästan fortare än dokusåpadeltagare överger sina tidigare allianser för att gama åt sig egna fördelar.

Saburo lyckas dessutom vara så uppriktig mot sin far om de dåliga utsikterna för att bröderna ska komma överens att Hidetora förvisar honom på fläcken, detsamma gäller den trogne vasallen Tango som försöker tala för Saburos sak. Hidetora är med andra ord inte någon särskilt finkänslig typ men samtidigt rejält stingslig. Ingen lyckad kombo ska det visa sig.

Därmed går det också raskt åt helsike när han ska försöka bo kvar i slott nummer ett med Taro och sonhustrun Kaede. Kaede har nämligen ingen som helst anledning att vara välvilligt inställd till sin åldrande svärfar eftersom han innan hon gifte sig med sin make såg till att ta livet av hennes far och bror. Att Kaede hyser en viss motvilja för den gamle lorden är knappast för lite sagt.

Så efter att Hidetora känner sig tillräckligt förolämpad i sin första sons slott, eftersom han inte får den respekt som han anser sig vara värd, drar han likt en förorättad femåring till näste man, andresonen Jiro. Taro har dock varit snabb i vändningarna och Jiro hävdar att han på order av brodern inte kan låta Hidetoras soldater befinna sig innanför slottsmurarna. Slott nummer två är alltså uteslutet. Återstår slott numero trois. Kommer Hidetora äntligen att få leva sina sista år ifred med sina trogna män och sitt konkubinsharem? Gissa tre gånger… Förresten, en gissning torde vara nog i det här sammanhanget.

Åhhh, det här är så snyggt, så läckert! Möjligen hade jag, som jag skriver ovan, hunnit bli lite svältfödd på ”klassisk” Kurosawa men det är minst andra gången jag ser Ran och tycker att jag med en viss säkerhet kan hävda att det faktiskt också är en ruggigt bra film. Den är naturligtvis inte lika stram som Yojimbo eller lika minutiöst välkomponerad som Blodets tron, men det är en Kurosawa som lyckats uppdatera sig utan att den här gången tappa fingertoppskänslan. Även om jag gillar hans visuella kompositioner kan jag i Ran också uppskatta att han övergått till att jobba med färger.

Det är nästan som om Kagemusha var piloten där Kurosawa testade allt det han sedan utvecklat till nära nog fulländning här. Färgerna är enhetligare och mer mättade, kameran har krupit längre bort för att skapa ett mer svepande perspektiv, både story och karaktärer är lättare att få grepp om och rumsligt har man öppnat upp eller i alla fall skalat av, för inomhusscenerna kändes i Kagemusha nästan klaustrofobiska i jämförelse.

Likt en James Bond-film är det i Ran aldrig några problem att i slagfältets larm och kaos (Ran betyder ”kaos”, men också ”revolt”) urskilja vem som är vem eftersom Taro och hans män kör genomgående med gult, Jiro är röd och Saburo blå. I skarp kontrast till dessa färgsprakerier står Hidetora själv som både i klädsel, frisyr och make-up blir mer och mer upplöst till dess att han inte är stort mer än ett urvattnat, vitnande spöke. Men så är ju också vitt en sorgens färg i den japanska kulturen, för vad ska Hidetora göra om inte sörja?

Visst är skådespeleriet stelt och teatraliskt men antingen är jag fortfarande överväldigad av Kurosawas comeback eller också har jag helt enkelt vant mig, för det känns inte det minsta konstigt att alla kastar sig bakåt med uppspärrade ögon á la Mifune så fort det händer något. Tatsuya Nakadai återkommer som en ännu mer tragisk karaktär än skuggan av originalet i Kagemusha och hans Hidetora är framförallt någon att tycka synd om, trots hans tidigare illdåd. Scenen med den forne så skräckinjagande lorden nu iklädd en gräshjälm med två blommor nedstuckna längts fram, ovanför två irrande tvättbjörnsögon, är särskilt rörande.

Man kan tycka vad man vill att Shakespeares systrar är utbytta mot tre bröder men Kurosawa ger som kompensation den manipulativa Kaede gott om utrymme. Mieko Harada når kanske inte riktigt upp till Isuzu Yamadas nivå men hon är ändå skönt iskall och fullkomligt skoningslös. Hennes virvlande sortier med små, snabba, hasande steg och fladdrande tyger känns hotande på ett sätt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Ran torde vara en av de mest kända, om inte DEN mest kända, av King Lear-tolkningarna på film. Döm om min förvåning när jag först nu fattar att den elisabetanske dramatikern inte var Kurosawas enda inspirationskälla. Kurosawa hävdar själv att han tidigt började fundera på den historiske lorden Môri Motonari, vilken hade tre obrottsligt lojala söner. Vad skulle ha hänt om en av dem inte hade varit lika plikttrogen? Och medan Lear enbart är en tragisk gestalt har Kurosawa gett sin åldrande lord ett betydligt mer tvetydigt förflutet. Någon ängel är knappast Hidetora. Inte hans söner heller, vilka slåss som särskilt hungriga och utmärglade filmvargar om fadersarvet. Ett arv som visar sig vara en förbannelse för hela Ichimonji-klanen.

Ingen nåd ges till någon av de inblandade, mänskligheten visar sig verkligen inte från sin bästa sida hos Kurosawa den här gången. Slutscenen påminner mig rent visuellt om den i De sju samurajerna. Men där Kambei mest lite resignerat konstaterar att medan samurajerna må ha vunnit slaget är det bönderna som går segrande ur kriget, inger den ensamma gestalten på den utbrända slottsmuren i Ran istället en känsla av fullständig hopplöshet och djupaste förtvivlan.

Annonser