En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Warui yatsu hodo yoku nemuru (1960)

alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well

Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.

Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.

Yoidore tenshi (1948)

Återigen blir det ett inlägg som i likhet med Männen som… redan har publicerats en gång. Men det är det sista, jag lovar! Det grämer mig lite (fast inte lika mycket som den missade filmen) att jag så här på Internationella kvinnodagen inte (om den kronologiska diktaturen ska upprätthållas) kan publicera en text om en film som hade ett mer kvinnligt perspektiv. Eller åtminstone en bra kvinnoroll. Men nu är det bara att acceptera inget av detta var någon av sensei Kurosawas starkare sidor och i likhet med de flesta av hans andra filmer är fokus i Den berusade ängeln på männen. Men vilka Män! Mina damer och herrar, jag ger er: Toshirô Mifune och Takashi Shimura som levererar storstilat trots avsaknad av ytterligare en X-kromosom.

***

alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel

Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad ynglingen är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.

Subarashiki nichiyôbi (1947)

Här hade jag kunnat utgjuta mig i 2012 års hittills längsta rant om hur mycket jag grämer mig över att jag inte kunnat få tag på filmen Asu o tsukuru hitobito (Those Who Make Tomorrow) från 1946. Den var något av ett mellanspel som Kurosawa gjorde tillsammans med två regissörskollegor för att stödja Toho-studions fackförening. Uppenbarligen inget regissören själv var särskilt stolt över eftersom han enligt uppgift aldrig tagit upp den som ett av sina verk.

Istället får vi kasta oss rakt över film nummer 7 (eller 6 beroende på hur man nu väljer att räkna).

***

alt.titel: One Wonderful Sunday

I efterkrigstidens Tokyo finns det hundratals par som Yuzo och Masako. Fattiga som kyrk- (eller kanske shintotempel-)råttor är de hänvisade till att enbart kunna träffas på söndagarna, den enda lediga dagen. Men vad blir det för nöje i det, grumsar Yuzo, när deras sammanslagna resurser inte uppgår till med än 35 yen? Dessutom går det hans mansära förnär att behöva spendera Masakos pengar.