alt.titel: Vägvisaren, Derusu Uzara

Det känns inte helt osannolikt att tänka sig att Akira Kurosawa, efter det svala mottagandet av Dodes’ka-den, tyckte att den japanska hemmapubliken var ena otacksamma jävlar. Filmen som skulle följa på det både hyllade och ratade experimentet blev nämligen en rysk produktion.

Strax efter sekelskiftet 18-1900 leder kapten Vladimir Arseniev en topografisk expedition genom de täta skogarna i östra Ryssland. Det finns gott om vilda djur och när soldaterna vid nattlägret hör en massa ljud ute i bushen har man gevären redo. Men det är ingen vildsint slagbjörn som är sugen på lite soldatkött, utan en nomadisk jägare. Den hoblike (om hober istället för urbrittiska och äppelkindade hade varit asiater med pipskägg) lille mannen slår sig ned vid lägerelden med samma självklarhet som en katt som slår sig ned i ditt knä.

Den klipske kaptenen inser att han i Dersu Uzala, som mannen heter, har en GPS och naturalhistoriskt uppslagsverk i en och samma person. Dersu själv går utan diskussion med på att bli expeditionens vägvisare.

Även om de förbehållslöst accepterar den nye expeditionsmedlemmens naturkunskaper kan soldaterna inte låta bli att driva lite med Dersus animistiska världssyn. Hur kan hela världen bestå av människor?! Djur är till för att skjutas och ätas upp. Att vinden och floden skulle vara besjälade är ju bara för dumt. Men undan för undan vinner Dersu de ryska soldaternas respekt, inte minst för sin skicklighet med geväret.

Eftersom jag under en period var en del av en krets som berömde sig med att inte bara se massproducerat Hollywoodskräp kändes Vägvisaren (i likhet med Dodes’ka-den kan tilläggas) inte helt obekant. Däremot var jag inte klar över att filmen byggde på en rysk förlaga från 1923 som beskriver de äventyr som upplevdes av kapten Arseniev och Dersu.

Den första ledtråden man får till att så är fallet är den VO som hela tiden ackompanjerar berättelsen med mer eller mindre nödvändiga förklaringar. Kurosawa har försökt att behålla både perspektivet av den i naturen inte helt hemmahörande ryssen och Dersus besjälade syn, framförallt genom ett bedårande naturfoto. Det östryska landskapet pendlar mellan att vara höstligt gyllene, mystiskt dimhöljt, överdådigt grönskande, deprimerande hällregnigt eller mördande iskallt.

Mellan Arseniev och Dersu växer en fast vänskap fram, vilken påminner om det mästar-lärlingförhållande som Kurosawa utforskat i så många andra filmer. Maksim Munzuk skulle lika gärna kunna vara Takashi Shimura, oomkullrunkelig i sin hemtamhet i naturen. Däremot är karaktären Arseniev (spelad av Yuri Solomin) lite för lugn och balanserad (kanske mer rysk än japansk?) för att heta Toshirô Mifune.

Andra välbekanta teman är brytningen mellan det moderna och det traditionella, i Vägvisarens fall illustrerat av Dersus oförmåga att slå sig till ro i stadsbebyggelse. Hur ska han kunna andas i en miljö där man ständigt stänger in sig i hus, där man får betala för vatten och där man inte får avfyra ett gevär? I vanliga fall står Kuroswas traditionalism för japanska värden som exempelvis respekt för äldre, här är den bara utbytt mot Dersus form av traditionalism.

Vänskapen mellan Arseniev och Dersu känns typiskt manlig, den är stark men tyst och utan åthävor. Av sentimentalitet märks inte ett spår och jag kan tycka att det är filmens stora styrka. Men med denna narrativa stringens och utan en egentlig berättelse att hänga uppmärksamheten på inbjuder inte heller Vägvisaren till något större engagemang.

Det enda tillfälle när jag själv sätter mig lite kapprakare är när Arseniev och Dersu riskerar att bli fast en natt ute på sjöisen. Förfrysningsdöden tycks oundviklig och deras frenetiska kravlande efter vassruggar för att försöka skapa sig något litet skydd, samtidigt som solen kommer närmare och närmare horisonten, har den nerv man vant sig vid från regissören.

Men bortsett från detta knallar soldattruppen med omkring ute i spenaten. Arseniev skriver ibland i sin anteckningsbok men vi får egentligen inte veta någonting om hans uppdrag eller dess resultat. Många av de vidunderliga naturscenerna blir lite för utdragna och därmed på gränsen till tråkiga. Det känns taskigt, men det är nästan så att jag skulle vilja säga samma sak till Kurosawa som jag redan förmedlat till Bernardo Bertolucci.

Dersus förtvivlan över insikten att det enda liv han känner till  plötsligt befinner sig utom räckhåll skulle kunna vara hjärtskärande om det inte vore för att den skildras så övertydligt.

Är man ute efter en vacker film med ett kontemplativt tempo torde Vägvisaren vara helt perfekt. Själv hade jag nog velat ha något mer händelserikt.

Annonser