Dersu Uzala (1975)

alt.titel: Vägvisaren, Derusu Uzara

Det känns inte helt osannolikt att tänka sig att Akira Kurosawa, efter det svala mottagandet av Dodes’ka-den, tyckte att den japanska hemmapubliken var ena otacksamma jävlar. Filmen som skulle följa på det både hyllade och ratade experimentet blev nämligen en rysk produktion.

Strax efter sekelskiftet 18-1900 leder kapten Vladimir Arseniev en topografisk expedition genom de täta skogarna i östra Ryssland. Det finns gott om vilda djur och när soldaterna vid nattlägret hör en massa ljud ute i bushen har man gevären redo. Men det är ingen vildsint slagbjörn som är sugen på lite soldatkött, utan en nomadisk jägare. Den hoblike (om hober istället för urbrittiska och äppelkindade hade varit asiater med pipskägg) lille mannen slår sig ned vid lägerelden med samma självklarhet som en katt som slår sig ned i ditt knä.

Den klipske kaptenen inser att han i Dersu Uzala, som mannen heter, har en GPS och naturalhistoriskt uppslagsverk i en och samma person. Dersu själv går utan diskussion med på att bli expeditionens vägvisare.

Även om de förbehållslöst accepterar den nye expeditionsmedlemmens naturkunskaper kan soldaterna inte låta bli att driva lite med Dersus animistiska världssyn. Hur kan hela världen bestå av människor?! Djur är till för att skjutas och ätas upp. Att vinden och floden skulle vara besjälade är ju bara för dumt. Men undan för undan vinner Dersu de ryska soldaternas respekt, inte minst för sin skicklighet med geväret.

Eftersom jag under en period var en del av en krets som berömde sig med att inte bara se massproducerat Hollywoodskräp kändes Vägvisaren (i likhet med Dodes’ka-den kan tilläggas) inte helt obekant. Däremot var jag inte klar över att filmen byggde på en rysk förlaga från 1923 som beskriver de äventyr som upplevdes av kapten Arseniev och Dersu.

Den första ledtråden man får till att så är fallet är den VO som hela tiden ackompanjerar berättelsen med mer eller mindre nödvändiga förklaringar. Kurosawa har försökt att behålla både perspektivet av den i naturen inte helt hemmahörande ryssen och Dersus besjälade syn, framförallt genom ett bedårande naturfoto. Det östryska landskapet pendlar mellan att vara höstligt gyllene, mystiskt dimhöljt, överdådigt grönskande, deprimerande hällregnigt eller mördande iskallt.

Mellan Arseniev och Dersu växer en fast vänskap fram, vilken påminner om det mästar-lärlingförhållande som Kurosawa utforskat i så många andra filmer. Maksim Munzuk skulle lika gärna kunna vara Takashi Shimura, oomkullrunkelig i sin hemtamhet i naturen. Däremot är karaktären Arseniev (spelad av Yuri Solomin) lite för lugn och balanserad (kanske mer rysk än japansk?) för att heta Toshirô Mifune.

Andra välbekanta teman är brytningen mellan det moderna och det traditionella, i Vägvisarens fall illustrerat av Dersus oförmåga att slå sig till ro i stadsbebyggelse. Hur ska han kunna andas i en miljö där man ständigt stänger in sig i hus, där man får betala för vatten och där man inte får avfyra ett gevär? I vanliga fall står Kuroswas traditionalism för japanska värden som exempelvis respekt för äldre, här är den bara utbytt mot Dersus form av traditionalism.

Vänskapen mellan Arseniev och Dersu känns typiskt manlig, den är stark men tyst och utan åthävor. Av sentimentalitet märks inte ett spår och jag kan tycka att det är filmens stora styrka. Men med denna narrativa stringens och utan en egentlig berättelse att hänga uppmärksamheten på inbjuder inte heller Vägvisaren till något större engagemang.

Det enda tillfälle när jag själv sätter mig lite kapprakare är när Arseniev och Dersu riskerar att bli fast en natt ute på sjöisen. Förfrysningsdöden tycks oundviklig och deras frenetiska kravlande efter vassruggar för att försöka skapa sig något litet skydd, samtidigt som solen kommer närmare och närmare horisonten, har den nerv man vant sig vid från regissören.

Men bortsett från detta knallar soldattruppen med omkring ute i spenaten. Arseniev skriver ibland i sin anteckningsbok men vi får egentligen inte veta någonting om hans uppdrag eller dess resultat. Många av de vidunderliga naturscenerna blir lite för utdragna och därmed på gränsen till tråkiga. Det känns taskigt, men det är nästan så att jag skulle vilja säga samma sak till Kurosawa som jag redan förmedlat till Bernardo Bertolucci.

Dersus förtvivlan över insikten att det enda liv han känner till  plötsligt befinner sig utom räckhåll skulle kunna vara hjärtskärande om det inte vore för att den skildras så övertydligt.

Är man ute efter en vacker film med ett kontemplativt tempo torde Vägvisaren vara helt perfekt. Själv hade jag nog velat ha något mer händelserikt.

12 reaktioner till “Dersu Uzala (1975)”

  1. Oj den här var det många år sedan jag såg. Det enda jag minns är just vassruggsscenen. Troligtsvis skulle jag finna den mördande tråkig idag men då tror jag mig minnas att den var helt ok.

  2. Så du tror att du har fått mer kontakt med din otåliga MTV-generationssida sedan du såg den? 😉

  3. Bra skrivet, synd att du inte gillade den mer dock. Det är en av mina personliga favoriter. Jag har precis börjat få igång min blogg igen och jag kommer väl recensera Dersu Uzala så småningom jag med! Jag har skrivit vad jag tycker om Skandalen och Rödskägg hittills. Kolla gärna in den. 🙂

  4. @Svart noir: Tack och välkommen hit! Det ska bli spännande att läsa hur du upplever Dersu Uzala, för utifrån dina texter om Rödskägg och Skandalen känns det inte riktigt som om vi är på samma spår när det gäller Kurosawa 😉

  5. En av endast sex filmer jag än så länge sett av Kurosawa. Kände mig tvingad att kommentera då jag gillar den. Såg den för länge sen och sedan igen för något år sen när jag var i Tokyo. Det visade sig vara Tokyos filmfestival då och sista dagen gick jag och såg denna där en nära vän till AK och medarbetare på filmen efter visningen hade ett face-2-face. Hon berättade mycket intressant om hur det var under inspelningen, hur AK var och annat smått och gott (som tur var med engelsk tolk).

    Hur som helst ville jag bara säga att denna och De sju samurajerna (bäst) är de två bästa av de sex jag sett (de övriga är Yojimbo, Rashomon, Ran och Drunken Angel). Har ett par godbitar kvar alltså…

    Här är vad jag skrev om Vägvisaren.

  6. @Movies-Noir: Jag kan absolut tänka mig att ett F2F skulle ge en lite annan upplevelse av filmen. Jag vet inte, jag var ju redan i förväg införstådd med att detta är en av de Kuroswa som man gärna lyfter fram i fin-filmskretsar så jag hade kanske hoppats på något mer.

    Du har sett några av godbitarna men har absolut ett par kvar. Själv tycker jag ju att alla de andra fem du har sett slår den här men de är å andra sidan rätt olika typer av filmer.

  7. Kurosawa-filmer, och andra japanska filmer för den delen, känner iaf jag att jag måste vara upplagd för. Så det kan mycket väl vara så att jag såg vissa av filmerna vid fel tidpunkt för att uppskatta dem. Men men, gjort är gjort och de gick inte hem helt och hållet.

  8. Var sjukt länge sedan jag såg den här man jag minns att jag blev grymt fascinerad i samband med ett Kurosawa retrospekt som SVT hade för 15-20 år sen.

    Jag ska definitivt försöka se om den men jag minns att jag tyckte deras förhållande påminde en hel del om Robinson och Fredag i Robinson Crusoe.

  9. @Joel: Om du minns skulle det vara intressant att höra vad det var du fann så fascinerande, jag uppfattade det ju inte i alla fall. Och jag kan hålla med om Robinson-vibbarna om man tänker sig Dersu som både Robinson och Fredag. I boken (Robinson, alltså) upplever jag att det finns en nivåskillnad mellan britten och urinvånaren som inte alls finns mellan Dersu och Vladimir.

  10. Fascinationen kom främst ifrån enkelheten i storyn och miljön. Jag blev väldigt fängslad. Sen minns jag Dersu som otroligt charmig.

    Jag håller med om att den skiljer ifrån Robinson på det sättet du beskriver men relationen med ett omaka par som blir vänner tycker jag påminner litegrann.

  11. @Joel: Ja, och till viss del är det ju tyvärr enkelheten den faller på för min del. Relationen påminner absolut, det känns om att AK var rätt förtjust i det där tvåtalet med (omaka) par och/eller mästare-lärling. Jag tycker han rätt ofta körde med en tvåsamhet som fick gott om utrymme att spegla mot varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: