Jag har idag den stora äran att få haka på bloggkollegorna Fripps filmrevyer och Movies-Noir i deras projekt ”52 Directors”. Rubriken är egentligen ganska självförklarande – en gång i veckan under hela 2019 postas ett inlägg ägnat åt en specifik regissör. Fem (favorit)filmer listas för den aktuella regissören och hittills har herrarna hunnit avhandla exempelvis Ridley Scott, Ron Howard, David Lynch och Charlie Chaplin.
Jack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!
alt. titel: Ett småkryps liv
Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!
A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98. Fortsätt läsa ”A Bug’s Life (1998)”
alt. titel: 7 vågade livet
Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.
Regn. Ett filmspanartema lika dräktigt med möjligheter som en molnfront med runda droppar. Filmer som Hard Rain, Black Rain, Singin’ in the Rain, Flickan i regnet, Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, After the Rain (finns inte mindre än sex olika kandidater till just den titeln) eller Before the Rain (bara tre olika filmer i det fallet).
Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.
***
Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31) filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.
Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.
alt. titel: Augustirapsodi, Rhapsody in August, Hachigatsu no rapusodî
Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1992.
Akira Kurosawa är en av vår tids största filmlegender. Augustirapsodi är hans senaste film, regisserad i åttioårsåldern. Jämfört med hans mer kända filmer, exempelvis Ran eller De sju samurajerna, är detta en lugn och stillsam historia. Farmor har samlat sina barnbarn hos sig på landet. Ungarna, som lika gärna skulle kunna komma från USA med jeans och T-shirts, tycker att farmor/mormor är gammalmodig men älskar henne i alla fall. Medan en återupptäckt släktings förmögenhet hägrar på Hawaii för föräldrarna får barnen komma i kontakt med historien, farmors historia, vilken innehåller så många syskon att hon omöjligen kan komma ihåg dem alla.
Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.
Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.
alt. titel: Den vilda flykten, The Hidden Fortress
Två luggslitna varelser hasar sig genom ett dammigt och ödsligt landskap. Bönderna Tahei och Matashichi har varit soldater hos den förlorande Akizuki-klanen och vet nu inte riktigt vart de är på väg; något hem finns egentligen inte längre, sedan de sålde allt de hade för att kunna köpa vapen. Men självklart kan inte två ensamma före detta soldater undkomma hela arméer som nagelfar trakterna, Tahei och Matashichi blir snart infångade och satta på att gräva efter det guld som erövrarna är säkra på att förlorarna måste ha lämnat efter sig. Bönderna förstår också att erövrarna letar efter den besegrade prinsessan Yuki som lyckats undfly.
alt. titel: Blodets tron, Throne of Blood
Washizu och Miki, såta vänner och generaler under länsherren Tzuzuki, är på väg till sin herres slott efter att framgångsrikt ha slagit ned en fientlig revolt. Men i den labyrintiska Spindelvävsskogen rider de vilse och stöter på en vitklädd ande. Anden förutspår att de bägge ska bli befordrade och att Washizu en dag ska bli herre över Spindelvävsslottet.
Rörliga bilder och tryckta ord 