One Piece (2023, 1 säsong och 8 avsnitt)
Nä, såklart jag inte kunde hålla mig ifrån snackisen One Piece. Uppenbarligen obegripligt framgångsrik franschise i Japan, med ursprung i mangan med samma namn från Eiichiro Oda. En produktion som till och med hamnat i Guiness rekordbok.
Och nu har Netflix kostat på en live action-version. Utifrån vad jag kan uppfatta har man slängt en hel del kosing i projektet, för mycket känns solitt och påkostat. CGI-känslan är inte alltför påträngande.
Men det viktigaste är ändå seriens huvudgäng, the straw hat pirates, med gummidrömmaren Monkey D. Luffy i spetsen. En stor del av seriens styrka ligger i att man lyckats otroligt bra med rollbesättningen för gänget. Iñaki Godoy utstrålar en oväntat oemotståndlig charm som Luffy,i en rollfigur som har potential att lika gärna kunna vara fullkomligt outhärdlig. Emily Rudd är tuff som mästertjuven och kartritaren Nami medan Mackenyu är orimligt cool som den svärdbärande piratjägaren Roronoa Zoro.
One Piece är underhållande och charmig men jag måste erkänna att jag inte kände mig riktigt lika förförd som många andra tycks ha blivit. Denna första säsong var helt ok men just nu kommer jag inte att kasta mig över en andra. Och det trots att avslutningen bjuder på en rejäl cliffhanger.
The Fall of the House of Usher (2023, 1 säsong och 8 avsnitt)
Såvitt jag har förstått att The Fall of the House of Usher Mike Flanagans sista produktion under sitt nuvarande kontrakt med Netflix. I så fall kan man inte säga annat än att han valde att avsluta med en sjujävla smäll. Jag har gillat det mesta Flanagan gjort under Netflix-flaggan men banne mig om inte Usher är det bästa i den högen.
Mycket inspiration har hämtats från Edgar Allan Poes författarskap men Flanagan har tillsammans med sina serieförfattare blandat hej vilt och skapat en egen historia där blotta serie-titeln innehåller en smaklig dubbeltydighet.
I centrum står syskonen Roderick och Madelinne Usher, vilka är hjärnorna bakom läkemedelsföretaget Fortunato. Roderick har sex kids, Madeline är barnlös. I samma veva som företaget står inför rätta för allsköns olagligheter börjar Rodericks barnaskara hemsökas av märkliga dödsfall. Kan de hänga ihop med den gåtfulla kvinna som syskonparet mötte på den där baren, nyårsaftonen 1979?
Vissa delar av Flanag-verse känns igen, som sömlösa övergångar mellan nutida och dåtid, berättelser-i-berättelsen, rollfigurer som börjar ifrågasätta sina egna sinnen, fläckfria monologer och välbekanta skådisar. Men jämfört med hans andra produktioner är också Usher mer överdådig och teatralisk, maffigare, mustigare. Extra allt, helt enkelt, inklusive gore-inslagen. Särskilt den yngre generationen Ushers är alla fullkomligt vidriga människor, något varken serien eller skådisarna hymlar med.
Det finns egentligen inte något jag inte gillade med Flanagans senaste serie-projekt. Bör ses!
Rörliga bilder och tryckta ord 