Redan under förra årets musikalvecka hade jag ju det tvivelaktiga nöjet att bekanta mig med den rödhårigt krulliga och föräldralösa Annie. Ni vet, hon som bor på barnhem i New York på 1930-talet och som är så där odrägligt uppåt och positiv som bara föräldralösa barn verkar vara. Alla älskar henne med undantag för den elaka barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigan.
Ett år var tydligen tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i samma galna tunna igen. Fast den här gången var det ju en helt annan tunna! Eller något sådant…
Samhällets fiende nr 1, farligare än jazzmusik, farligare än heroin och kokain kombinerat, är ”marijuana”. Både eftersom det växer som ogräs varhelst i USA och dess användning inte involverar otäcka sprutor eller kanyler. Det kommer i samma förklädnad som helt oskyldiga cigaretter men var och en som puffar på ”reefers” kommer till skillnad från vanliga rökare att bli hjälplöst beroende. Mer lika vansinnigt skrattande zombies än något annat. Flickor blir dessutom givetvis obönhörligt lösaktiga (”Turning all our children into hooligans and whores”).
Det skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.
Rörliga bilder och tryckta ord 