You are currently browsing the tag archive for the ‘Rob Marshall’ tag.
Ett engelskt ordspråk lyder: If wishes were horses, beggars would ride. I sagovärlden som utgör fonden i Into the Woods skulle det i så fall inte finnas tiggare till alla hästarna för här önskas det för fulla muggar. Askungen vill gå på prinsens bal, landets prinsar vill ha sköna möer att älska, Rödluvan vill ha lite bröd att ta med till mormor (och kanske ett par bullar eller några bakelser att smälla i sig på vägen dit också) och Jack vill att hans ko ska ge ifrån sig lite mjölk. Jacks mamma vill detsamma men passar också på att önska att väggarna ska drypa av guld samt att hennes son skulle vara lite smartare. Det barnlösa bagarparet vill förstås ha en batting.
Annonser
En vecka går så fort — i och med detta inlägg är årets musikalmaraton till ända. Visst ses vi nästa år igen?
***
Musikalfilmgudarna moves in mysterious ways. I samband med att jag kollade upp Rob Marshall för Annies del såg jag att han hade koreograferat en annan Disney-musikal två år tidigare: Askungen. Varför inte, liksom, och youtube stod mig troget bi.
Redan under förra årets musikalvecka hade jag ju det tvivelaktiga nöjet att bekanta mig med den rödhårigt krulliga och föräldralösa Annie. Ni vet, hon som bor på barnhem i New York på 1930-talet och som är så där odrägligt uppåt och positiv som bara föräldralösa barn verkar vara. Alla älskar henne med undantag för den elaka barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigan.
Ett år var tydligen tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i samma galna tunna igen. Fast den här gången var det ju en helt annan tunna! Eller något sådant…
Om Federico Fellinis 8½ tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.
Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.
Ett par gånger har jag haft röta i bloggtävlingar och tur är väl det, annars skulle jag nog aldrig komma iväg på bio. Senast var det faktiskt Devil som gällde och den här gången hade jag trevligt nog blivit förärad två biljetter till en av sommarens många uppföljare (X-Men, Kung Fu Panda, Transformers, Cars, HP, do I need to go on?) från eminenta Filmmedia.se. Det var helt enkelt dags för lite piratfilm.
That’s what HE said!