Redan under förra årets musikalvecka hade jag ju det tvivelaktiga nöjet att bekanta mig med den rödhårigt krulliga och föräldralösa Annie. Ni vet, hon som bor på barnhem i New York på 1930-talet och som är så där odrägligt uppåt och positiv som bara föräldralösa barn verkar vara. Alla älskar henne med undantag för den elaka barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigan.
Ett år var tydligen tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i samma galna tunna igen. Fast den här gången var det ju en helt annan tunna! Eller något sådant…
Själva historien är det förstås ingen större skillnad på. Annie, daddy Warbucks och yada, yada. Sockersöt med honungsglasyr på och inte blir det gulliga mindre gulligt av att det den här gången är Disney som producerat hela härligheten. Tidpunkten är dessutom förlagd runt juletid, vilket ger anledning att go bananas vad gäller enorma granar och julpynt på alla tillgängliga ytor.
Om möjligt har det istället blivit ännu mer barntillåtet. Miss Hannigan endast hotar att smiska sina skyddslingar, men gör aldrig slag (*heh*) i saken. Och till skillnad från Carol Burnett får Kathy Bates inte lindra sin miserabla tillvaro med vare sig tobak eller alkohol. Kathy Bates är väl en helt ok skurk och kan oväntat nog (oväntat för mig i alla fall) sjunga med kraftfull stämma, men ska vi vara helt ärliga når hon absolut inte upp till Carol Burnetts komiska nivå.
Å andra sidan var det i princip bara Carol som gjorde att Annie anno ’82 var någorlunda uthärdlig, nästan tjuo år senare finns det faktiskt ett par andra förmildrande omständigheter. Till dem hör tyvärr inte (hyfsat välbekante) Victor Garber, som i den här versionen fått ersätta Albert Finney som den skallige Warbucks. Men då är i och för sig Finney svår att ersätta, till och med i en produktion som Annie.
First girls first. I vad mån sjungande barn överhuvudtaget kan vara uthärdliga är übernäpna Alicia Morton som Annie en klar vinst jämfört med Aileen Quinn. Detsamma gäller Kristin Chenoweth istället för Bermadette Peters som Rooster Hannigans senaste ”dame”, den lindrigt sagt blåsta Lily St. Regis (”I was named after the hotel”). Kanske är det bara för att jag gillade Kristin i Pushing Dasies, men det spelar ju mindre roll i sammanhanget.
Jag kan heller inte säga om det gör någon skillnad för slutprodukten, men en annan anledning till att jag gav Annie en andra chans är att denna TV-film var koreografen Rob Marshalls regidebut. Alltså samma Rob Marshall som skulle komma att regissera Chicago och, mer intressant för detta mini-tema, Nine.
Men denna titt blev faktiskt ännu mer meta än så. I den tidigare omskrivna Reefer Madness dyker FDR upp i sin rullstol. Han berättar om en äppelkäck liten flicka (gues who?!) som försökte lära honom att ”the sun will come out tomorrow. Her adopted father was a powerful billionaire so I surpressed the urge to laugh in her face”.
Men det kommer mer! I Reefer Madness spelas FDR (plus en hel hög övriga roller) av Alan Cumming och gissa vem som är Rooster i denna Annie-version?! Inte nog med att han är bättre än Tim Curry, Alan bjuder också tillsammans med Kristin och Kathy på vad som lätt är filmens absolut bästa nummer i ”Easy Street”.
Men vi ska kanske inte låta hyllningarna springa iväg med oss allt för mycket. Annie är fortfarande en alldeles för simplistisk produktion, som bara blir sötsliskig istället för att fixa det något mer förlåtande ”charmig”.
Däremot kan jag notera att Filmitch (ännu) inte antagit min Annie-utmaning från förra musikalveckan, så här finns en andra chans! Denna version finns nämligen i sin helhet på youtube. Idag bjuder istället min med-musikalare på något betydligt mer kvalitativt.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Sicken tur att den fanns på youtube och att du inte köpt den och har den stående på hyllan. Det kan ju bli frätskador på hyllplanen under fodralet 😉
Nej och åter nej jag kan bara inte anta denna utmaning – även jag har mina gränser (tro det eller ej). Finns det en tredje version som kommer dyka upp nästa år? Det var dock roligt att läsa Reefer madness kopplingarna 🙂
@Fiffi: Något i den stilen, originalet räcker så bra det. Alien-klass på de utsöndringarna 😉
@Filmitch: Men om du låtsas att Annie är en haj som lever på något ställe där hajar vanligtvis inte finns och som äter upp resten av casten? 😉
LOL, som så ofta händer här. Din revy är rolig, antagligen bra mycket mer underhållande än filmen i sig. Attans vad glada och muntra de föräldralösa barnen alltid verkar vara!
@Henke: Kul att du gillade den — tack! Japp, det finns inget som är så roligt som att vara utan föräldrar 🙂
Vad tills nästa år. Jag ser Annie – du Cabaret?
@Filmitch: Som sagt, you’re on! Och om du vill se Annie från ’82 kan jag bistå. Ska vi gemensamt inleda med Fiffis önskemål?
Absolut – Rhinestone here we go 😀 Annie ordnar jag (ett mkt välfyllt kommunalt bibliotek) men tack för erbjudandet.
@Filmitch: Just det, bra där med biblioteket. Hade faktiskt glömt bort att Arboga också är välförsett på den fronten, så det blir till att inventera till nästa år.