Ripley Under GroundDet skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.

Och givetvis stannar det inte vid att gömma Derwatt ett par dagar (för nog skulle väl polisen undra lite över en kropp som bevisligen varit död en längre tid och dessutom nedfrusen?). Den bittre Bernard får en chans att bevisa att han är en minst lika duktig konstnär som Derwatt men är förstås också den känslomässigt svagaste länken. När ett mindre undanhållande av sanningen övergår i storskalig konstförfalskning blir slitningarna i gruppen allt tydligare och vår gamle vän paranoian grasserar hej vilt.

Ripley Under Ground inleds med ett citat av Patricia Highsmith och det är väl inte mer än rättvist. För i de allra flesta filmatiseringar av hennes böcker ligger den största styrkan alltid i karaktären Tom Ripley. Killen som kan förfalska namnteckningar, imitera vem som helst och ljuga utan att tungan svartnar samt dessutom ha kylan att ta sig igenom konsekvenserna av sitt handlande.

En karaktär som kan vara svårsmält eftersom han verkligen inte är någon hjälte, alltid agerar utifrån sin egen agenda men ändå nästan alltid bli belönad för det. Synden straffar aldrig Tom Ripley, istället har han ibland en rent osannolik tur i det han företar sig. I slutänden faller saker och ting på plats.

Riktigt i samma klass som den tidigare The Talented Mr. Ripley är inte Ripley Under Ground, men jag hade ändå en trivsam stund framför filmen. Det känns som att manus och stämning har fått välgörande inspiration från både underhållande Shallow Grave och Last Supper.

Tempot är högt, men blir aldrig hysteriskt vilket sannolikt beror på att regissör Roger Spottiswoode knappast är någon dununge. Plotten funkar, även om Barry Pepper kanske inte riktigt besitter den tyngd som man skulle kunna önska av en optimal Tom Ripley. Genus-o-metern gillar också att man har försökt att låta den väna Héloise klättra ett par steg på initiativstegen även om det är synd att manuset brer på lite väl tjockt mot slutet i det avseendet.

En anledning till att filmen aldrig kan bli mer än trivsam även om tempo och spänning fungerar helt ok är att den (frivilligt eller ofrivilligt vet jag inte) från gång till annan andas mer komedi än konstförfalskningsthriller. Det beror främst på rollbesättningen eftersom man valt att casta den alltför lättigenkännlige Alan Cumming som hypernervöse Jeff. Associationer till X-Men är väl helt ok, men Spy Kids bryter stämningen en smula. Detsamma gäller för den korta stund man ser Peter Serafinowicz som Héloises lättretlige date Nigel.