Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?
Behöver jag ens dra historien? Sedan 1700-talet har Aladdin ingått i sagosamlingen Tusen och en natt och innan dess var den eller dess varianter en, såvitt jag kan förstå, välkänd folksaga i fjärran östern. Disney annekterade den 1992 och ses som en av bolagets mest älskade filmer. Robin Williams är en smurfblå anden i lampan och låtarna svängiga.
Aladdin tycks dock samtidigt vara en av Disneys mest kontroversiella produkter, efter sådant som den bortklippta kentaur-scenen i Fantasia och 1946 års Song of the South (som aldrig släppts på video eller DVD). Kanske hamnade Aladdin tidsmässigt i någon slags perfekt malström, där bolagets finger irrat sig bort från samtidspulsen samtidigt som det började talas en hel del om negativa stereotyper och representation på film?
Inledningssången “Arabian nights” fick raskt skrivas om. ”Where they cut off your ear if they don’t like your face” förvandlades exempelvis till ”Where it’s flat and immense and the heat is intense”. American-Arab Anti-Discrimination Committee (ADC) kritiserade också det faktum att beskrivningen av ”fjärran östern” på en och samma gång lyckades vara både glamoriserande och visa upp ett stereotypt barbari. Våra huvudpersoner Aladdin och Jasmine ser och låter remarkabelt västerländska medan rollfigurerna med tydligare brytning ofta såg antingen komiska eller grymma ut, med överdrivet krokiga näsor.
En mer humoristisk kontrovers var att Aladdin eventuellt också förmedlade subliminala budskap – det fanns de som menade att huvudpersonen vid ett tillfälle mumlade ”Good teenagers, take off your clothes”. Blotta antydan om något sådant var tillräckligt för att bolaget skulle redigera bort repliken (vad den än sade) när filmen gavs ut på DVD.
Själv minns jag mest rasism-kritiken, Aladdin har aldrig varit någon nostalgifavorit. Därför noterade jag inte heller att det 2019 kom en nyinspelad liveversion i Disneys nya line up som redan innehöll filmer som Cinderella, Beauty and the Beast och Dumbo. Det som gjorde att jag ändå bänkade mig var Guy Ritchie vid regissörsspakarna. Jag menar, Lock, Stock…-stämning och så Disney. Det låter ju i alla fall som en spännande kombo.
Nyckelordet här torde vara ”låter” för när det kommer till själva upplevelsen var Aladdin lika mellanmjölkig, plastig och ointressant som de andra liveversionerna jag hittills sett. En CGI-fest utan dess like och jag för mitt liv inte förstå vad Ritchie tillför. I det här fallet torde han främst ha förtjänat lönechecken genom att vara logistikkoordinator för de påkostade masscenerna. Och är det något som ändå får mig att höja på ögonbrynen, är det de. De är maffiga, färgstarka och ganska välkoordinerade (en Leah Hill står som koregraf).
Tyvärr tonsätts de av uppdaterade och -hottade versioner av originalets låtar. Även om jag aldrig sett den filmen särskilt ofta har jag ändå uppfattat Alan Menkens låtar (One jump ahead, A friend like me, A whole new world) som frejdiga och lättlyssnade. De har ett sound som känns ganska klassiskt Disney. I 2019 års version är texter och melodier hyfsat intakta men arrangemangen låter oerhört generiska. Närmast hissmusiks-varning där.
Skådismässigt får jag intrycket att bolaget åtminstone ansträngt sig lite när det gäller den nationella bakgrunden, många har exempelvis iranskt eller tunisiskt ursprung. Däremot lyckades man återigen sätta foten i björnsaxen med valet av Naomi Scott som Jasmine eftersom hennes mamma är från Indien. Skadan reparerades halvdant med några lama kommentarer om att filmen faktiskt utspelas i en region längs med Silkesvägen och därmed skulle kunna sägas knyta ihop mellanöstern med södra Asien. Jag undrar om de Bollywoodartade danssecnerna tillkom för att stärka det argumentet?
Innan Aladdin anno 2019 hade premiär var kanske det största samtalsämnet hur Will Smith skulle kunna fylla Robin Willams ande-skor (från och med Oscarsgalan 2022 kommer fokus sannolikt att ligga någon heeeelt annanstans) och han gör det väl helt ok. Men absolut inte till den grad att filmen blir det minsta mer minnesvärd. Nej, jag nöjer mig nog med att fortsätta lyssna på Alan Menkens original.
Förhoppningsvis har Filmitch lyckats vara mindre kontroversiell idag.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Intressant läsning om en film jag faktiskt är helt ointresserad av. Såg Djungelboken Mulan och B&B i spelfilmsversioner, den förstnämnda gillade jag men B&B var inte dålig men tanken var mest varför? (pengar naturligtvis men ändå). Jag är helt nöjd med den tecknade versionen som jag gillar.
Stackars Disney det hjälper inte att de är ängsliga det blir ändå så fel……. Det där som kommit på senare år att du måste vara det du skådespelar har jag svårt att förlika mig med det liksom drar undan mattan för själva yrket, men så klart brun utan sol Moses i Ridley Scotts version var väl inte speciellt rolig den heller
Alltså, det där med representation är klurigt… Å ena sidan håller jag med dig om att själva essensen i skådespeleri är att bli någon annan, å andra sidan skulle jag själv inte tycka det var så himla kul om alla kvinnliga roller fortfarande spelades av män. På samma sätt som jag inbillar mig att det finns vissa manliga erfarenheter som kan vara svåra att tillskansa sig som kvinna.
Kruxet med Disneys nya ”live”-versioner (förutom då att de känns ganska poänglösa) är ju också att de fortfarande mestadels bygger på animering, bara en annan sorts animering
Visst är det så inte vill man ha tillbaka blackface eller hårt sminkade Rooney och Wayne som asiater men när det blir proteststorm för att man inte har en blind, döv eller judisk skådis som gestaltar dessa rollfigurer blir det tokigt. Enligt mig.
Klart det måste finnas någon rimlighet i det och proteststormr känns sällan rimliga. Samtidigt blir det märkligt när tex döva skådisar inte ens får chans att spela döva rollfigurer. Ibland blir det väl enkelt att följa minsta motståndets lag och köra på det man känner sig bekväm och välbekant med