Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Men Moana har sin egen tolkning av det här med ansvar och när överlevnaden på ön hotas av en märklig smitta, vilken tar kål på såväl kokosnötter som fisk, bestämmer hon sig för att försöka hitta en lösning på havet. För även om hennes far gärna velat dölja detta faktum, kommer Moana från en lång rad av djärva sjöfarare.

Sjungande Disney-filmer har ju så pass mycket sång och dans i sig att de kan räknas som musikaler, eller hur (och jag har väl liksom redan forcerat det hindret i och med årets gemensamma inledningsfilm)? Om inte annat minns jag att det blev en del snack när Moana kom och att det snacket var ganska positivt när det kom till musiken. Alessa Cara spelade in Moanas ”egen” låt, How Far I’ll Go, och den är välbekant till och med för mig.

Men inte så konstigt att det snackades om Moanas musik eftersom den kommer från den oförliknelige Lin-Manuel Miranda. Återigen serverar han ett knippe otroligt sympatiska och trallvänliga låtar. Jag tycker dock att de som förekommer under filmens första halva är betydligt starkare – Where You Are, den förut nämnda How Far I’ll Go och halvguden Mauis egna lilla stycke, You’re Welcome. På det hela taget vinner Encanto över Moana när det kommer till det musikaliska, både med avseende på låtarna och dansnumren som ackompanjerar dem.

You’re Welcome sjungs av Dwayne ”The Rock” Johnson himself som alltså spelar Maui, en relativt klassiskt egoistisk och självbelåten skojare som trots allt har hjärtat på rätta stället när det hettar till. Han är en riktigt rolig figur, men jag blir lite förvånad över hur pass ”anonym” jag upplever hans röst. Även med vetskapen om vem som röstar Maui har jag svårt att höra det. Samtidigt ska sägas att The Rock rent röstmässigt skapar en väldigt bra dynamik tillsammans med Auliʻi Cravalhos Moana.

Tydligen ska Taika Waititi varit inblandad under ett tidigt skede i produktionen men som han själv ska ha sagt, det enda som finns kvar av hans arbete är inledningen som lyder ”EXT: OCEAN – DAY”. Jag kan tycka att det är lite synd eftersom historien som nu berättas i Moana känns som varenda Disney-prinsess-film (Maui säger det uttryckligen: klänning+rolig djurkompis=prinsessa) sedan tidernas begynnelse (ok, lite överdrivet, men ni fattar).

Moana känner sig instängd på ön, trotsar sin far och konventionerna för att följa sin instinkt vilket betalar sig i slutänden. Det som möjligen skulle visa på att det är nya tider är det faktum att det är fullkomligt självklart att Moana ska efterträda sin far. I en film från ett tidigare datum skulle striden sannolikt istället ha handlat om att hon måste visa att hon är kapabel att leda ett folk.

Det polynesiska sammanhanget är förstås nytt och, såvitt jag kan bedöma, både snyggt och genuint utfört (Wikipedia rapporterar i alla fall inga massprotester eller biografdemonstrationer). Moana är en maffig färgexplosion av korallrev, fluorescerande kokoskrabbor och lavagudar. Detaljen att låta Mauis rikliga tatueringar tjäna som den där lilla samvetsängeln på axeln är rolig och jag undrar om jag är helt fel ute när jag tycker mig se stråk av Princess Mononokes Kodamas i Kakamora, de små kokospiraterna? Deras skepp, som mest av allt påminner om flytande öar, skulle också ha kunnat komma från Hayao Miyazakis ritbord.

Skådebrödet är det alltså inget fel på men i grunden känns Moanas berättelse lite för Disney-välbekant för att jag ska bli särskilt upphetsad (och då kör den ändå inte i lika vana hjulspår som efterföljaren Encanto). Vill jag vara riktigt jävla kärringsur skulle jag också kunna säga något bittert om stenhårda, asförbannade kvinnor som inte tillåts vara stenhårda och asförbannade, utan prompt ska förvandlas till väna och fruktbara jungfrur med blomsterkransar i håret. Men jag är också medveten om att det är en rätt ogin övertolkning. På det hela taget är Moana utan tvekan så pass underhållande och snygg att jag säkert kommer att se om den.

Frågan är vad Filmitch navigerat sig fram till idag?

2 reaktioner till “Musikalvecka: Moana (2016)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: