alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Därmed serveras vi fortfarande en historia om hur den stackars Ella först blir föräldralös och sedan uselt behandlad av sin ogina styvmor samt hennes två pråliga och vulgära döttrar. Hur Ella träffar prins Kit och i slutänden gjort sig förtjänt av både honom och kungariket.

Uppdateringarna ligger dels i motiven för särskilt Den Elaka Styvmodern (avundsjuka), dels i varför Kit faller för Ella (hennes hjärna och hjärta, snarare än hennes utseende). Cinderella vågar sig dessutom på att slänga in en godhjärtad kung som förstås inte vill att hans son ska offra sin lycka på konvenansens altare, utan ger honom sin tillåtelse att gifta sig av kärlek. Om han nu bara kan hitta den där flickan som tappade sin glassko på balen…

Jag är oerhört svag för Disney-originalet och kanske är det bara bristen på de nostalgiska glasögonen som gör att jag inte alls blir lika förtjust i uppdateringen. Det är en kompetent berättad film, påkostad och, som sagt, vettigt förändrad för att passa en ny publik. Trots det kan jag inte låta bli att uppleva Branaghs CGI-överflöd som en smula plastigt och konstruerat (filmen påminner i det faktiskt en hel del om både hans Thor-Asgard och Christie-tåg). När det gäller det som inte är CGI:at blir jag istället närmast provocerad av informationen att det tog 18 pers 500 arbetstimmar att sy Ellas balklänning. Och man gjorde nio stycken…

För trots alla de där uppdateringarna går det ändå inte att undkomma att filmens stora klimax är när Ella får sig en förtrollad klänning (och glasskor, vilka ser lika sjukt obekväma ut som de gjorde anno 1950) och (till tonerna av eteriska änglakörer) skrider in i balsalen med allas ögon på den sköna uppenbarelsen. Hennes aldrig sinande fördragsamhet och tålamod med sin taskiga situation i föräldrahemmet kan förvisso både förklaras av mammas motto ”have courage and be kind” samt ges kristna anstrykningar, men det påminner faktiskt också i hög utsträckning om en stereotyp kvinnoroll. Ella tillåts ifrågasätta prinsens förgivettagande att han är satt på jorden för att jaga och döda andra djur men inte att be sin styvmor eller -systrar att dra dit pepparn växer.

Förutom miljöer och kostymer är även rollistan påkostad så det räcker och det är väl här som Cinderella ändå plockar hem ett par pluspoäng för min del. Lily James är en god och vacker Ella, som sig bör, medan hennes Downton Abbey-kompanjon Sophie McShera får vara en syster med lite mer komisk tajming. Cate Blanchett är föga förvånande en övertygande imposant styvmor med hårdsprejad hjälmfrisyr och etter-gröna klänningar, vars uppenbarelse kontrasteras väl mot Hayley Atwells blonda lockar och ljusa plagg i rollen som Ellas riktiga mamma. Som vanligt i den här typen av filmer är det prinsen som får hacka i sig den mest otacksamma rollen. Richard Madden gör säkert så gott han kan men får aldrig mer än en personlighetsbefriad Prince Charming-figur att sätta tänderna i.

Cinderella är ingen dålig film, kanske bara lite väl barnvänlig och sago-aktig för min smak. Men för en ny generation prinsess-törstande småflickor fyller Lily James säkert Askungens glasskor utan några större problem.