lock-stock-and-two-smoking-barrelsOkej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!

De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…

Killarna bereder sig på att ta farväl av fingrar och övriga kroppsdelar som kan krävas som betalning innan de kommer Den Perfekta Stöten på spåren. Hittills har alla utom kocken Soap mest pysslat med enklare häleriaktiviteter men nöden är det kriminella nytänkandets moder.

Bacon och Eddy bor nämligen grannar med ett gäng hårdare brottslingar som fått för sig att de ska råna ett annat gäng som odlar och säljer gräs. Allt vår kvartett behöver göra är nu att invänta rån nummer ett innan de snabbt och geschwint utför rån nummer två. Men först måste de ha vapen och det enda de har råd med och som deras hälarkompis Nick the Greek kan tillhandahålla är ett par ålderdomliga musköter. Man tager vad man haver, trots Toms önskan om att ”But I wanna look mean!”.

Det kan tyckas fullt tillräckligt, men med ett superintrikat manus (som vunnit en Edgar) är det här kanske max en tredjedel av allt som pågår i Guy Ritchies regi- och manusdebut. Som för min del blivit en sådan där surdeg som legat och grott ett bra tag. Av någon anledning blev det aldrig av att gå iväg och se ”årets coolaste film” och sedan blev jag liksom avtänd av hajpen.

Men elegansen i hur Lock, Stock and Two Smoking Barrels får ihop sina typ tusen olika handlingar gör att filmen växer efter avslutad titt. Det är faktiskt infernaliskt snyggt på ett sätt som lockar till en snar omtitt. Det är helt enkelt ett manus som är klart och tajmat in i minsta detalj.

Dessutom finns en underhållande svartsynt och makaber humor, blandad med, för min del något mindre lyckad, fars (främst i samband med de klantiga killarna från Liverpool). Humorn hänger oftast på att någon ska bli mer eller mindre halsbrytande illa skadad och jag påminns en hel del om den två år äldre Trainspotting i tragikomiken och tonen (eller varför inte den fyra år äldre Pulp Fiction?). Men även om miljöerna som filmen utspelar sig i knappast kan klassas som faschionabla är det ändå en bra bit kvar till Danny Boyles knarksunkighet.

Casten innehåller en del ansikten som man tycker sig känna igen, men inte kan placera. Stor skillnad då mot Jason Statham som i likhet med regissörs-Ritchie här gjorde sin debut. Man kan väl säga att de bägge vet hur man ska göra entré.

Men till skillnad från tajta manuset är det ett annat klassiskt element som inte hållit fräschören lika bra och det är Ritchies särskilda stil med hysterisk klippning, avbruten nu och då av slowmotion och ett upphackat flöde. Jag har svårt att bedöma hur mycket det skiljer sig från Danny Boyles i Trainspotting men om inte annat upplever jag att Boyle kunnat gå vidare och förändra sin stil successivt, medan Ritchie har fortsatt längs med samma hjulspår.

Överhuvudtaget känns Lock, Stock… som en smula för genomtänkt med sitt minutiösa soundtrack (även om eskaleringen till tonerna av Zorba the Greek är riktigt välfunnen), en cool berättarröst och coola repliker. I likhet med Gilmore Girls och liknande produkter är dialogen de facto så ascool att dess trovärdighet och därmed naturliga dynamik sjunker avsevärt.

När jag nu ändå sett bägge Sherlockfilmerna och The Man… är det tyvärr aningens svårt att se Lock, Stock… som den nyskapande film den förstås var DÅ. Det börjar ju vara nästan tjugo år sedan.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser