Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

KoontzKatalepsi #3

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #3”

Closet Land (1991)

En barnboksförfattare blir mitt i natten hämtad av regeringstrupper, försedd med ögonbindel och lämnad i ett minimalt rum. Hårdhänta vakter klämmer på henne både här och där (hon blev bortförd endast iklädd nattlinne) och trakasserar henne verbalt. Hon förstår inte varför hon blivit hämtad: vad kan vara mer oskyldigt än barnböcker?

När hon väl blir hämtad till förhörsrummet är förhörsledaren samlad och resonabel. Och när författarinnan lägger fram sina argument för varför hon inte alls borde vara här (hon har inga som helst politiska intressen, hon skriver bara barnböcker, oskyldiga barnböcker) inser han snabbt att ett misstag begåtts och släpper henne fri. Fast skulle hon inte vilja vänta på sin officiella ursäkt på plats? Hon gör så men är fullt naturligt fortfarande upprörd över att ett sådant misstag kan ha begåtts. Han är fortfarande ursäktande: sådant händer, en siffra fel i underlaget, hämtningspatrullen körde fel.

Fortsätt läsa ”Closet Land (1991)”