Mononoke-hime (1997)

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Efter en lång resa når Ashitaka en järnstad, under styre av Lady Eboshi. Kullarna runtomkring staden är plundrade, svartbrända och kala tack vare folkets sökande efter järnmalm. Invånarna, och inte minst Lady Eboshi själv, ligger i krig med djurgudar och skogsandar som inte uppskattar att bli fråntagna sina boplatser. Med dem strider också flickan San, uppfostrad likt en japansk Mowgli, av den enorma, vita varghonan Moko.

Tack vare sin demon-skada inser Ashitaka att den enda lösningen på problemet är att inte låta hatet ta överhanden, varken i det ena eller andra lägret. Finns det verkligen ingen lösning på problemet som tillåter människa och natur att leva i harmoni?

Hell, yeah!! Det känns som om det var väldigt länge sedan som jag fick mig en rejäl dos Hayao Miyazaki från Ghibli. Mononoke får mig att inse att även om Porco Rosso var charmig som tusan har jag nog längtat efter den här sortens anime ända sedan Nausicaä och Laputa. Miyazaki har utgått från ett ålderdomligt Japan men sedan lagt till såväl annan fauna, som mytomspunna urinvånarfolk och, som sagt, både gudar och andar.

Med ett antal Ghibli-filmer i ryggen känns emellertid Mononokes övergripande tema oerhört välbekant. Både Nausicaä och de mer realistiska 90-talsfilmerna (plus Pompoko förstås) hymlade ju knappast med att de intresserade sig för den till synes oundvikliga konflikten mellan människa och natur. Mononoke lyfter dock blicken en smula och låter inte fajten bli så ensidig att det enbart handlar om natur vs kultur. Möjligen skulle man kunna säga att det handlar om att jobba med eller mot naturen.

Precis som Nausicaä blir berättelsens naturlige förkämpe Ashitaka eftersom han kommer från ett folk som, av det lilla vi får se av dem, tycks ha lyckats med det omöjliga – att leva i harmoni med naturen istället för att ständigt se den som en fiende, vilken måste nedkämpas. Samtidigt gör demon-smittan (Hatet, ni minns) honom inte så simpelt godhjärtad att han förvandlas till en tråkig och endimensionell hjälte. Frågan är om man ens kan säga att han egentligen är historiens hjälte i ordets rätta bemärkelse. Jag ser honom snarare som en väg in i konflikten för oss tittare, där de bägge polariteterna istället representeras av Lady Eboshi och San.

Men inte heller de tillåts fastna i enkla former av ond eller god. Lady Eboshi vill inte förinta naturen, däremot vill hon tämja den för att bättre kunna ta hand om de hon ser som sitt folk. I järnstaden har hon välkomnat både prostituerade och spetälska, personer som inte var välkomna i andra delar av det japanska samhället. Och hon har gjort misstaget att tro att frihet och oräddhet för människans del innebär att alla gudar oundvikligen måste dö. San är till en början inte alls intresserad av att försöka hitta någon kompromiss, hennes enda mål är att förinta människorna som attackerat hennes hem och folk. Det enda som är helt otvetydigt i Mononoke är att hatet förgör allt, varför det är den farligaste och mest smittsamma förbannelsen av dem alla.

Trots att jag sett Mononoke minst en gång förut mindes jag inte mer av den än att jag skulle bli fullkomligt golvad vid den här titten. Miyazaki river igång sin berättelse på nolltid och sedan är jag helt fast ända till det bittra slutet. Bara det att introducera Ashitaka ridandes på antilopen Yakul istället för en vanlig häst är så oerhört smart. För mer krävs ju inte för att vi tittare ska fatta att detta kommer att bli en fantastisk, och inte realistisk, historia.

Mononoke lyckas förmedla både smärta och förundran, både tröstlöshet och hopp. Till skillnad från Totoro sväljer jag Mononokes naturandlighet med hull och hår. Fnissar lite när de spöklika små kodama-andarna gör vågen i sina böljande trädkronor. Fäller nästan en tår när de istället börjar falla likt döda löv. Förfäras över de massakrerade krigsoffren, såväl människor som djur. Utan tvekan Ghiblis hittills bästa film för min del.

Sedär, det tycks som om jag ändå tycker lite, lite bättre om Mononoke än bloggkollegorna Jojjenito och Fripps filmrevyer.

Annons