You are currently browsing the tag archive for the ‘Industrialisering’ tag.
alt. titel: Strebern
Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!
Så jag satte mig (än en gång) ned med berättelsen om hur den aningslöse Norville Barnes blir offer för både de rovgiriga cheferna på Hudsucker Industries samt det flinthårda journalistesset Amy Archer.
Vad trevligt det är att ha rätt! (Inte för att därmed antyda att det är en ovanlig känsla för min del…) Nu kan jag alltså med omtittens fulla förtroende i ryggen hävda att The Hudsucker Proxy utan problem försvarar sin position som 1994 års bästa film. Självklart ligger det en hel del nostalgi eller vad man nu skulle kunna kalla det i botten, för det här är som att sjunka ned i en välbekant och högeligen bekväm fåtölj, som att ta den första klunken Budvar-öl, som att återuppta ett samtal med en gammal, god vän.
Det finns säkert en del att invända mot filmens lite aparta upptakt, men för min del sätter den en prickfri stämning med sitt snöiga hittepå-New York, art deco-designen, Bill Cobbs trygga gammelmansröst (även om han bara var 60 år) och Carter Burwells drömska prolog som sedan sväller till något med svepande och episkt.
För att sedan lika prickfritt introducera oss för Norville som kommer med bussen från Muncie, Indiana. Kombinationen av Coen-brödernas bilder, Burwells gladlynta truddelutt som successivt övergår i något mer melankoliskt och Tim Robbins likaledes glandlynta uppsyn som blir allt mer moloken får mig omedelbart i sitt grepp och stämning.
Jag kan bara konstatera att det finns mycket lite som jag inte gillar något oerhört med The Hudsucker Proxy (skulle möjligen då vara den fullkomligt obegripliga svenska titeln). I mina ögon är allt nästintill perfekt, kanske för att det är så välbekant, men det skiter jag uppriktigt sagt i. I och med Carl och Henkes samtal om Coen-brödernas filmer börjar jag också fundera över ett par nya aspekter i The Hudsucker Proxy.
Exempelvis hur det introduceras en smula noir-känsla med både den imponerande sekundvisar-skuggan på Sidney J. Mussburgers bisarrt långsmala kontorsvägg och de två taxichaffisarna på dinern som får sufflera hur Amys ”dame” håvar in den godtrogne Norville (”Lumbago…”). Amy själv påminner inte så lite om Rosalind Russells Hildy Johnson i Hawkes His Girl Friday, dialogen om kulsprute-diton i samma film, medan chefsgänget på Hudsucker Industries skulle kunna vara en slags prototyp till de religiösa ledarna i Hail, Ceasar! (”Not counting the Mezzanine”). Hudsucker Industries som arbetsplats är ett byråkratiskt arbetarhelvete med kopplingar till både Metropolis och Brazil.
Skådismässigt finns det många fullträffar – Tim Robbins, Paul Newman, John Mahoney, Bruce Campbell, Peter Gallagher. Det svagaste kortet måste tyvärr sägas vara Jennifer Jason Leighs Amy. Ofta tycker jag i och för sig att hon funkar i sin ballbuster-roll eftersom den är så överdriven att den förstås blir en stereotyp parodi. Jag gillar hur hennes tuffhet helt enkelt inte kan värja sig mot Norvilles äkthet, naivitet och goda hjärta. Haken kommer när hon i samtal med ”urskötaren” Moses ska bli lite osäker och få sitt pansar raserat av ett par välriktade frågor, då krackelerar illusionen och det hela känns väldigt onaturligt.
Men på det hela taget är det en film späckad med fullkomligt hejdlösa mono- och dialoger i sant minutiös välscriptad Coen (och lite Sam Raimi)-anda, härligt humoristiska moment, ett persongalleri som inte är av denna världen, klurigt komiska detaljer, en produktionsdesign to die for, underbara förflyttningar och övergångar mellan såväl rum som händelser och allt till tonerna av Carter Burwells kanske bästa score någonsin (defintivt ett av hans mer lättsamma och rejält ”inspirerat” av sovjet-armeniske kompositören Aram Khachaturian).
Hela segmentet som fokuseras kring the hula hoop (visst hette det ”rockring” på svenska?) är för min del ren filmmagi som ännu en gång gav mig det där glädjekvillret i kroppen. Inget annat betyg än nedanstående är möjligt.
Annonser
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
Mest känd som enbart Hard Times, bör det här vara Dickens magnum opus när det kommer till beskrivningar av sociala orättvisor. Historien om Mr. Bounderby, Louisa Gradgrind och Stephen Blackpool är för ovanlighetens skull inte placerad i London eller dess närhet, utan äger istället rum i den fiktiva industristaden Coketown (typ Koksköping).
I Coketown ligger röken från industrierna tät och ger hela staden en atmosfär av sotig och ständig natt. De som arbetar för att producera röken skulle säkert hellre ha befunnit sig någon annanstans, men de som tjänar på den menar att röken är stadens livsblod, att den rent av är hälsosam. De som tjänar på arbetarnas svett tycker dessutom att det klagas för mycket i leden, arbetet i Coketown är inte bara det mest tillfredsställande som finns, det är också det mest välbetalda. Arbetare är helt enkelt otacksamma typer som ständigt förväntar sig att bli gödda på sköldpaddssoppa, serverad med guldsked.
alt. titel: Steamboy
Vetenskapliga krafter kan alltid användas för både gott och ont, oavsett om man anser att vetenskap måste grunda sig i en ideologi och etik eller om man anser att dess främsta uppgift är att göra nytta. Allt detta får unge James Ray Steam en handgriplig lektion i under mitten av 1800-talet och det hela börjar med att familjen får ett mystiskt paket sänt till sig från farfar Lloyd.
That’s what HE said!