alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Nu har det gått tusen år sedan dess och kriget hade kanske kunnat förfalla i glömska om det inte vore för att växterna och insekterna fortfarande finns kvar för att systematiskt tugga i sig mer och mer av både mänsklighet och bebyggelse. Men hotet har ändå reducerats till någon slags vardag eller normalitet, i alla fall för de som lever och brukar jorden i Vindarnas dal.

Nausicaä är dotter till ledaren Jihl och har utvecklat en alldeles särskild relation till allt det där farliga. I hennes ögon handlar det mest om bemötande och förståelse – kan man bara hantera det farliga på rätt sätt och med försiktighet kanske det inte längre behöver vara så farligt.

Det är en attityd som militärstaten Tolmekia inte alls skriver under på. Där längtar man tillbaka till en tid när människan härskade oinskränkt över jorden och man har också en plan för hur man ska ta sig tillbaka dit. Råkar folket i Vindarnas dal stå i vägen – sucks to be them!

Det var med relativt ogrumlad blick som jag kunde ta in hela spektaklet (har jag sett Nausicaä… tidigare minns jag i så fall inget från den), det enda jag visste är att den hyllats. Och jag kan förstå det, för det finns mycket att tycka om med Miyazakis skapelse. Anime-filmer kan ju berättelsemässigt ibland vara onödigt komplicerade eller innehålla en massa detaljer som egentligen inte har någon betydelse för huvudhistorien. Den fällan har Miyazakis manus inte trillat ned i. Visst är historien intrikat och förekommer inte många döda minuter under filmens 117. Men det hela är ändå förhållandevis rätlinjigt och för en gångs skull finns en anledning att uppskatta en smula (över)tydlig exposition.

Temat påminner inte så lite om Sagan om ringen i valet mellan att använda ett mäktigt vapen innan någon annan hinner göra det eller avstå eftersom vapnets konsekvenser är så avskräckande. Var det förresten någon som sade kärnvapen? Ett liv i samklang och förståelse är uppenbarligen ett vettigare val än ett liv fyllt av rädsla, ilska och hat. Budskapet blir i och med det att vi till och med kan förstå våra fiender om vi bara kan förstå deras rädsla. Och när vi väl har förstått dem kanske de till och med blir vår räddning. Fint? Utan tvekan. Hoppingivande? Ja. Trovärdigt? Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att rädsla är en deprimerande ihärdig basillusk.

Vad gäller stil och färger får jag vibbar av Moebius – gula ökenlandskap och giftgröna djungler. Den farliga skogen med alla dess sporsvampar och gigantiska insekter är fantastiskt fantasifull och bland Miyazakis alla influenser undrar jag om inte en av dem är H.G. Wells The Food of the Gods. Det är imponerande hur filmen lyckas förmedla så många olika stämningar och miljöer med samma självklarhet. Från Nausicaäs sorglöst, smått drömskt, vindsnabba glidflygningar och den pastoralidylliska dalen med sina väderkvarnar (kan du säga ”Fylke”, Hayao?) till hotet i framryckande Ohm-hjord och skräcken inför det återuppväckta monstret.

Ett tredje ben i det här stativet är Nausicaä själv och den roll Miyazaki har gett henne. Hon är egentligen en rätt remarkabel hjältinna i det att hon aldrig behöver räddas, utan alltid är den som räddar. Hennes fredsbudskap samt evinnerliga förståelse och villighet att offra sig själv för alla andra, såväl människa som insekt, hade kunnat bli fullkomligt olidligt (ja, Avatar, jag tittar faktiskt precis just på dig) om det inte vore för att manuset också ger henne möjlighet att slåss med dödlig precision när nöden kräver. Hon är ingen flumhippie som dansar barfota i gräset, utan en högst kapabel hjältinna som inte tvekar att agera. Och apropås influenser, påminner inte vår introduktion till henne en hel del om Reys i The Force Awakens?

Det är möjligt att jag får anledning att ångra att jag klämmer i med näst högsta betyget redan för denna Ghibli-film när jag har så många kvar. Men Nausicaä… har så pass mycket som talar för sig – spänning, historia, utseende, läcker och påhittig post-apo, budskap – att jag just nu inte känner att jag har så mycket val. Hayao Miyazaki made me do it.

Återigen har jag sällskap av bloggkollegor i tyckandet om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch