Heisei tanuki gassen ponpoko (1994)

alt. titel: Pompoko, Pom Poko

Den japanska mårdhunden (som, trots den engelska översättningen ”raccoon”, alltså inte är en tvättbjörn), är en frimodig liten gynnare som lever i nuet och gillar att dansa i månens sken samt sjunga glada sånger om sina svängande testiklar. Men flockarna, som tidigare levde gott i skogarna på Tama-kullarna, pressas allt längre tillbaka tack vare byggandet av Tokyo-förorten Tama New Town.

Bristen på mat och habitat tvingar de vanligtvis så sorglösa djuren först till krig mot varandra. Men snart inser de att de måste förenas mot en större, gemensam fiende – människan. Den hetlevrade Gonta vill utrota dem alla, som den ohyra de är, tills dess att han påminns om att han älskar tempura och sardiner lika mycket som alla de andra. Läckerheter som människorna faktiskt kan bidra med.

Men mårdhundar har några fler ess i rockärmen, framförallt sin förmåga till hamnskifte. I ett sällsynt infall av planering drar de äldste, Oroku och Osho, tillsammans med några av de andra ledarna upp en avancerad femårsplan över hur de genom sin illusionsförmåga ska kunna besegra människorna och få dem att lämna Tama.

Isao Takahata har i Pompoko helt gett upp realismen från Eldflugornas grav och Minnen av igår, men däremot som synes behållit ganska mycket av naturidylliseringen från den senare filmen. Nog för att jag som svensk sjuttiotalist fått i mig historier om hur trängda djur antingen måste slåss för att kunna behålla sina gryt och hålor, alternativt förvisas allt djupare in i skogen, mer eller mindre med bröstmjölken. Trots det känner jag att mårdhundsfilmen fick mig att ränna skallen rakt in i den japanska kulturväggen.

Alltså, Pompoko var lite rar och tokrolig ibland. Fantasifull, absolut. Barnslig, trots allt snack om celibat (fler ungar ger fler munnar att mätta) som ingen ändå orkar hålla samt enkla skämt om pungar och testiklar som kan förvandlas till allt från fallskärmar till hela skepp. Samtidigt upplever jag både berättelsen och berättandet som ganska spretigt, här finns inte den tydliga händelseutveckling som jag ändå är van vid från en västerländsk tradition. Historieelement som jag tror ska utgöra själva kärnan kan vara över på tio minuter men också komma tillbaka när jag minst anar det. Vilket får till följd att Pompoko känns längre än sina två timmar, jag får alldeles för lite att hänga upp ett bestående intresse på. Dessutom skär sig stämningarna med varandra för min del, filmen är som sagt dumroligt barnslig, en saga (givetvis komplett med fisande mårdhundar), men samtidigt supertragisk eftersom det ganska omedelbart står klart att den kommer att förhålla sig realistisk gentemot mårdhundarnas chans att får den urbana utvecklingen att avstanna.

Jag tänker att japaner exempelvis kanske får ut mer av det faktum att mårdhundarna, till skillnad från Tokyoborna, fortfarande hedrar traditionella värderingar. De vördar sina äldre och vänder sig till dem för råd. Eftersom de själva är en viktig del av den japanska folktron är de också mer andligt eller spirituellt inriktade. Hamnskiftet kräver ett stort fokus på mental kraft och koncentration.

När det gäller inställningen till det mänskliga hotet får framförallt Gonta och den mildsinte Shōkichi stå för två diametralt olika åsikter, vilka jag gissar också speglar det japanska samhället eller kynnet. Gonta är som sagt en hetsig typ som ständigt propagerar för att mårdhundarna ska döda alla människor och inte ens drar sig för att försöka sig på en statskupp när han tycker att de andra inte lyssnar på honom. Medan Shōkichi alltid vill hitta en mer fredlig lösning på problemet och lägger sig dessutom vinn om att inkludera alla i flocken, även de som inte kan hamnskifta.

När Takahatas mårdhundar inte låtsas vara tekittlar eller människor har de tre huvudsakliga former: hyfsat realistiska djur på fyra ben, tvåbenta Kawaii-inspirerade skapelser som påminner en hel del om Disneys Bumbibjörnar och så några slags ytterligare förenklade skepnader som dyker upp när de känner sig särskilt vimsiga. Oftast är det Bumbibjörns-varianten som gäller och jag måste tyvärr erkänna att jag då hade lite svårt att skilja mellan de olika individerna.

Pompoko blev tyvärr den hittills sämsta Ghibli-filmen, även om jag tror att den kanske skulle kunna vinna på omtittar när jag vet vad jag ska förvänta mig.